Målningens uppkomst: Spårar resan från förhistoriska grottor till den berömda Apelles.
Strävan efter att identifiera den första målaren och konstnären i historien är en dykning ner i det grumliga vattnet i människans ursprung, där konsten framträder som en av vår arts tidigaste och mest bestående impulser. Målarkonstens historia börjar inte med ett enda namn eller ett definitivt ögonblick, utan med en kör av anonyma händer som arbetar i det svaga ljuset i förhistoriska grottor. De äldsta kända exemplen, som upptäcktes i Chauvet-grottan i södra Frankrike, daterar sig till cirka 36 000 f.Kr. Dessa tidiga människor – troligen Homo sapiens, även om vissa hävdar att neandertalare bidrog till liknande konst på andra håll – använde enkla verktyg och naturmaterial: träkol från sina eldar, röd ockra som grävts upp ur jorden och kanske sina egna fingrar eller grova penslar gjorda av kvistar. På grottväggarna återgav de ett menageri av istidsliv – stampande hästar, majestätiska bisonoxar, strövande lejon och till och med en och annan noshörning. Precisionen och dynamiken i dessa bilder förvånar moderna betraktare och tyder inte bara på skicklighet utan även på avsikt. Var dessa målningar magiska handlingar, avsedda att säkerställa en framgångsrik jakt? Var de offergåvor till osynliga andar eller helt enkelt ett sätt att dokumentera världen som de såg den? Teorierna är många, men det finns inga skriftliga dokument som kan berätta det för oss. Dessa skapare, spridda över Europa, Afrika och Asien – från Altamira-grottorna i Spanien till klippkonsten på Sulawesi i Indonesien – är de okända föregångarna till måleriet 
och deras identiteter har svalts av tiden.
Detta förhistoriska konstnärskap var inte en isolerad tillfällighet. När årtusendena gick och de mänskliga samhällena växte samman utvecklades måleriet i takt med dem. Omkring 3000 f.Kr. hade det forntida Egypten upphöjt hantverket till en disciplinerad tradition. I Nildalen var målarna en integrerad del av kulturens besatthet av odödlighet. Beväpnade med mineralpigment – koboltblått, malakitgrönt och järnoxidrött – dekorerade de faraonernas och adelsmännens gravar med scener från vardagslivet, gudomliga domar och eviga rikedomar. Tutankhamuns berömda grav, som upptäcktes 1922, är ett exempel på detta konstnärskap: väggarna är fyllda av gyllene figurer och hieroglyfer, och varje streck är beräknat för att vägleda de döda in i livet efter detta. Konstnärerna var noggranna och slipade sina färger och applicerade dem med vassborstar eller paletter, ofta under ledning av präster eller övervakare. Men trots all sin talang var det sällan som de trädde fram i rampljuset. Den egyptiska konsten var en kollektiv angelägenhet och dess skapare, icke namngivna hantverkare, tjänade ett större syfte – vare sig det var kungens ära eller kosmos ordning. Individualitet, som vi värdesätter den idag, var ovidkommande; deras arv ligger i den bestående livskraften i deras verk, som fortfarande lyser efter tusentals år. På andra sidan Medelhavet utvecklade andra antika kulturer – Mesopotamien, minoiska Kreta – sina egna målartraditioner, men det är i det klassiska Grekland vi finner den första glimten av en individuell konstnär som stiger fram.
Apelles från Kos, en person från 400-talet f.Kr. som är den tidigaste namngivna målaren i västvärldens historia. Apelles föddes omkring 370 f.Kr., möjligen på ön Kos eller i Kolofon, och utbildade sig under sin tids mästare och överglänste dem snabbt. Han blev hovmålare åt Alexander den store, ett bevis på hans prestige; enligt legenden bestämde Alexander att endast Apelles fick avbilda honom, ett privilegium som säger en hel del om hans rykte. Antika författare som Plinius den äldre och Cicero överöste honom med beröm och beskrev verk med hisnande realism och innovation. Hans målning av Afrodite som stiger upp ur havet sades skimra av våt hud så verklighetstroget att det inte gick att tro på, medan hans porträtt av Alexander med åskviggen blandade dödligt och gudomligt på ett sätt som fängslade betraktarna. Apelles var också en teknisk trollkarl – han anses ha fulländat användningen av glasyrer för att fördjupa färg och skugga och deltog till och med i en berömd tävling med rivalen Protogenes, där de bytte allt tunnare linjer för att bevisa sitt mästerskap.
Berättelserna om Apelles är lika lockande som frustrerande, eftersom inget av hans verk finns bevarat. Bränder, krig och tidens tand har raderat hans dukar, och kvar finns bara andrahandsberättelser från imponerade romare som såg dem århundraden senare. Ändå lever hans namn kvar, som en ledstjärna i konsthistorien. Han var inte den förste som målade – den äran tillkommer förhistoriens grottmänniskor eller Egyptens hantverkare – men han markerar en vändpunkt. Med Apell Apelles från Kos, en person från 400-talet f.Kr. som är den tidigaste namngivna målaren i västvärldens historia.
Han var inte den förste som målade – den äran tillkommer förhistoriens grottmänniskor eller Egyptens hantverkare – men han markerar en vändpunkt. Med Apell Han var inte den förste som målade – den äran tillkommer förhistoriens grottmänniskor eller Egyptens hantverkare – men han markerar en vändpunkt.
Med Apelles blir måleriet en personlighets domän, ett hantverk som är knutet till berömmelse och individuellt geni snarare än bara nytta eller tradition. Så vem var den förste målaren och konstnären? Om vi menar den som tidigast lämnade ett avtryck är det de bortglömda själarna i Chauvet, Altamira och andra ställen som för tiotusentals år sedan målade väggar med jord och aska. Om vi menar de första att kliva in i historiens ljus är det Apelles, greken vars penseldrag ekade genom antiken. Mellan dem sträcker sig en vidsträckt väv av mänsklig kreativitet – både okända och berömda händer – som alla är en del av måleriets långsamma, magnifika utveckling. Från flimret från en grotteld till erövrarnas hov återspeglar målarkonsten vår instinkt att se, registrera och drömma, en tråd som binder oss samman genom årtusendena.
Bild: Hans Alexander Gerlanius.
