I början av 1920-talet varnades det svenska folket för en ny sjukdom – jazzmusik. Men jazzbacillen gick inte att hejda. Många svenskar gillade att dansa till och lyssna på den exotiska musiken från USA, melodiskt och rytmiskt så annorlunda.
Redan i slutet av 1920-talet spelades jazz med en inhemsk touch av Folke ”Göken” Anderssons Paramountorkester och på 1930-talet lät den populära ”hot”-dragspelaren Nisse Lind inte särskilt amerikansk ens när han spelade importerade låtar. På 1940-talet blev klarinettisten Åke ”Stan” Hasselgård ett världsnamn i internationella jazzkretsar.
På 1950-talet skapade barytonsaxofonisten Lars Gullin ett helt eget tonspråk, ”coolt” men varmt och på 1960-talet gjorde pianisten Jan Johansson jazz av svenska folkvisor men blev också uppmärksammad för avantgardistiska storbandskompositioner. Och så har det fortsatt, in i vår tid. Den svenska jazzhistorien med sina intressanta personligheter har efterlämnat en storslagen musikskatt.
Jan Bruér har skrivit om svensk jazz sedan mitten av 1950-talet och har tillsammans med radiomannen Bengt Nyquist svarat för skivserien Svensk Jazzhistoria i elva volymer. Han har även skrivit doktorsavhandlingen Guldår och krisår. Svensk jazz under 1950- och 60-talen.
Boken Jazz i Sverige. De första hundra åren är baserad på Bruérs texter till skivserien, kompletterat med 1980- och 1990-talsmaterial. Här finns den svenska jazzhistorien kronologiskt skildrad, med många citat ur jazztidskrifter år för år mellan 1920 och 1999, med en viss snegling på åren närmast före och därefter.
