Trädgårdsstadens ideal och Sveriges behov av högre boendestandard utgjorde grunden för Ingrid Wallbergs (1890–1965) stadsplanearbete runt 1915. Drygt tio år senare ingick hon i Le Corbusiers (1887–1965) både privata och professionella krets, vilket ledde till allt större intresse för husets funktioner och materialens estetik – det vi kallar funkis. Ingrid Wallbergs 50-åriga gärning utgör en pionjärinsats inom svensk arkitekturhistoria, i en tid då få kvinnor utbildades och arbetade inom kåren.
Bild: Radhus i Göteborg, ritat av Ingrid Wallberg. Foto: Fritz Bruze
Redan som ung flicka i Halmstad ville Ingrid Wallberg bli arkitekt, men kvinnor fick tillträde till utbildningen i Sverige först 1921. Hennes väg till yrket gick därför via kurser i Berlin och München samt lärlingskap och nära samarbete med äkta mannen, tillika Göteborgs stadsplanechef, Albert Lilienberg (1879–1967). De tävlade om stadsplaneringsuppdrag både tillsammans eller var för sig, och den gemensamma bostaden, Stora Gårda i Göteborg, var samlingspunkt för nationella och internationella arkitekter. På Göteborgsutställningen 1923 presenterade båda två utredningar om stadens boende; hon om dess brister och han om nya stadsdelar.
Ingrid Wallbergs kontakt med Charles-Édouard Jeanneret, dvs. Le Corbusier, skedde via systern Lotti (1887–1973) som 1923 gifte om sig med musikern Albert Jeanneret (1886–1973), bror till Le Corbusier. Lotti beställde en villa av Le Corbusier, Villa Jeanneret, där hon själv agerade byggherre både organisatoriskt och ekonomiskt. Under processen förde hon en lång dialog med sin syster Ingrid om den öppna spisen som måste designas om för att fungera och ändringar av Le Corbusiers färgsättning av rummen. 1926 skilde sig även Ingrid och flyttar ner till Paris, anslöt till Le Corbusiers ateljé, 35 Rue de Sèvres, som praktikant och assistent. På R35, som ateljén kallades, fanns även Charlotte Perriand och Alfred Roth, varav den sist nämnde kom att följa med Ingrid Wallberg tillbaka till Sverige 1928 för att grunda Arkitektfirman R&W i Göteborg.
Återkomsten till Göteborg blev början på en ny karriär, nu som funkisarkitekt med kopplingar till Europas främsta modernistarkitekt. Hon avsatte mark från Stora Gårda för byggnation av både villor och radhus, men motståndet mot den nya estetiken var stort och överklagan från grannarna försenade allt. Några lokala byggherrar ställde sig bakom och HSB anlitade dem för större hyreshus mitt i staden men även nya kök att presentera på Stockholmsutställningen 1930. Efter utställningen vände Alfred Roth hemåt till Schweiz och Ingrid Wallberg drev själv arkitektfirman vidare i dryga 30 år. Förutom arkitektuppdragen agerade hon återförsäljare av byggmaterial, utredare av bostadssociala frågor, VD för storföretaget Wallbergs Fabriker AB, författare och debattör. Något som vittnar om stort mod, evig nyfikenhet och djupa fackkunskaper, men också på en unik insats i en mansdominerad värld.
Utställningen är framtagen med hjälp av Ingrid Wallbergs släktingar och i samarbete med författaren och forskaren Anne Brügge, vars biografi om Ingrid Wallberg publiceras under 2020.
