Den som bläddrar i ett konstnärslexikon kan med lite tur upptäcka ett par rader om Carl R Löwenström. Där får man reda på att han studerat i Frankrike, gjort studieresor till många länder, haft utställningar lite varstans, arbetat i olika tekniker och fått stipendium från prins Eugen.
Det framgår också av texten att han var född i Lidköping 1900. I sin gamla hemstad är han glömd, men med lite tur och mycket forskningsarbete går det att ta reda på hans bakgrund och vad han sedan gjorde av sitt liv. Och det blev i sanning omväxlande, goda år med storslagna framgångar följdes av tider med hunger, misär och sjukdom.
Löwenströms liv kunde ha börjat bättre, hans mor, född 1873, var tändsticksarbeterska och Carl var enligt församlingsboken nummer två i raden av hennes tre utomäktenskapliga barn. Hemmet var naturligtvis fattigt och Carl fick tidigt börja arbeta på det nystartade ALP. Där hamnade han i målarsalen och man upptäckte snabbt att han hade stora konstnärliga anlag. Talang visade Calle också på idrottsplatsen där han som tonåring tillbringade all sin fritid. Han var ovanligt träningsvillig och blev därför snart en av Lidköpings bästa och mest mångsidiga idrottsmän. Hans klubb blev IF Heimer och han tävlade i med stor framgång i friidrott och kom snart också med i Heimers A-lag i fotboll. Löwenström hade sin bästa friidrottssäsong 1920, då han blev trea i DM i tiokamp och vann junior-DM i både häck 110 meter och tresteg; där hoppade han imponerande 12.75 m och satte nytt juniorrekord. En bild på Carl Löwenström från hans korta friidrottskarriär finns på Lidköpings Idrottshistoriska Museum.
Fotboll var dock Löwenströms största intresse och han var mycket stolt över att platsa i 1919 års klassiska Heimerlag, tillsammans med bl. a de duktiga spelarna Mickel Rydén, Kille Härngren, Kocka Malmgren och Balle Karlsson. Löwenström hade emellertid även en annan talang utöver de konstnärliga och idrottsliga, han var en god skribent.
Det visade han övertygande i NLT och Wästgöta-Posten, där han gladde sina läsare med många mustiga och originella idrottsreferat. Även de matcher han själv deltog i refererade han och då framhävde han alltid sig själv, blyghet var inte hans mest utmärkande egenskap. Han skrev t ex ”den snabbfotade Löwenström forcerade sig fram, gjorde en finurlig dribbling. Fumlade. Passade. Herngren påpasslig. Det dallrade och slet i nätmaskorna” eller ”vy Löwenström spelade upp bollen idealiskt och den slog ned som en bomb bland motspelarna. Studs i mål!”
Hans stil var mycket påverkad av Torsten Tegnérs originella och banbrytande sätt att skriva i Idrottsbladet, det märks i citaten ovan men också i det följande: ”Vingarna gingo lekande lätt och Andersson och Löwenström etablerade dueller i mönstergill harmonisk samsjungning”. Calle Löven, som han hette i kamratkretsen, lämnade aldrig in identiska referat till sina bägge tidningar utan med hjälp av sin trubbiga blyertspenna stuvade han om sina texter ganska ordentligt, men Löwenström nämns naturligtvis alltid som en av de bästa på plan. Hans signatur var oftast L-m men han hade också andra; på stilen i referaten är det dock lätt att känna igen Calle. Även då han recenserar filmer på Lidköpings-Bio eller cirkusföreställningar på Katthavet.
Löwenström verkar ha tappat en del av sitt intresse för idrottsutövning omkring 1921, kanske var han skadad eller gjorde han då sin värnplikt. Den varade nu inte så många veckor, det berättas att Calle snabbt gjorde sig omöjlig bland befälen genom att både spela dum och generöst sprida elaka karikatyrer av stroppiga löjtnanter omkring sig. Sporadiskt återkommer han 1922 i hemortstidningarnas spalter, men året efter har Löwenström hamnat i Stockholm och tack vare sin framåtanda, fräckhet, konstnärstalang och sin korta erfarenhet som radskrivare i hemstadens tidningar lyckas han trolla fram tillräckligt med pengar för att kunna ge ut en egen tidning.
Den hette Skandinaviska Journalen / Våra Flammor och utlovades bli en skämttidning innehållande konst, satir, film och idrott. Redaktör och ansvarig utgivare var Carl Löwenström. Tidningen blev dock inte någon succé, konkurrensen från bland andra skämttidningarna Söndags-Nisse och Strix var besvärande och trots att Löwenström arbetade utan lön och fyllde alla nummer med egna kåserier, recensioner och teckningar gick den i konkurs efter några månader.
Men Löwenström är ändå värd att beundras. Hur i all sin dar bar han sig åt för att starta sin tidning? Han var ju bara en fattig, 23-årig porslinsmålare från en okänd landsortsstad. En förklaring kan vara den att han ingav förtroende, hade talang och god duperingsförmåga och därigenom lyckades inbilla några av huvudstadens finansmän att hans tidning skulle ge god vinst. Nu blev det ju inte så, Löwenströms bana som tidningsutgivare fick ett både snöpligt och hastigt slut. Det tog han dock med en klackspark, Löwenström hade alltid nya planer på gång. De Olympiska sommarspelen i Paris 1924 hägrade nämligen för honom.
En god historia om Calle Löven berättas i en av Heimers jubileumsskrifter. Fylld av optimism och självförtroende skall han ha gått upp till NLT:s chefredaktör och bett honom att fylla i ett formulär för att ansöka om presskort till OS i Paris. Löwenström skulle åka dit på egen bekostnad men ville se så många tävlingar som möjligt. Det skulle bli dyrt men med presskort skulle han gå in gratis. Tidningen skulle i gengäld få täta telegramrapporter om de svenska framgångarna. På formuläret skulle tidningens upplaga anges och chefredaktören skrev sanningsenligt 3.500 ex . Löwenström förstod att en journalist vid en så liten tidning skulle få svårt att hävda sig bland världspressens alla sportskribenter. Helt fräckt lade han då till två nollor, fick på så sätt sitt presskort och kom att representera en av de största tidningarna i Europa. Naturligtvis förmäler historien att Löwenström sågs sitta på de bästa platserna på alla pressläktare i Paris.
Historien kan vara sann, senare i sitt liv skulle Löwenström ge många prov på liknande fräckhet och än större påhittighet. NLT saknar dock utförliga referat från OS i Paris, bara tråkiga telegram rabblar resultatlistor. Wästgöta-Posten däremot, kan ha nappat på Lövens erbjudande för i den tidningen har signaturen Mascot skrivit personliga ögonblicksbilder från Paris. Kanske är det den konstnärlige Löwenström som fört pennan, formuleringar som ”brunhyade araber, ombonade om huvudena, blandade sig med vitklädda finnar.” och ”Nurmi behagade att överta ledningen då tre varv återstod. Fenomenal tid!” kan tyda på det.
Tyvärr går det inte att bevisa att Löwenström skrivit referaten, men den bok han gav ut 1925 visar nog att han var i Paris. Den är fylld med Löwenströms eleganta och träffsäkra karikatyrer av många av de svenska idrottsmän som deltog i OS. Den boken liksom åtskilligt mer om Carl Löwenströms brokiga liv presenteras i kommande artiklar.
