Egentligen är jag inte Lisa, Johanna och Kristina med dem, för jag känner dem inte personligen. Däremot känner jag deras inspirerande verk.
Lisa Larssons underbara adventsbarn har förgyllt mina vintermånader ända sedan de kom in i mitt hem för många år sedan. Nu har det blivit en tradition att ta fram dem i advent, att sätta i ljusen, ibland vita, ibland i guld, ibland röda. Först idag på Luciadagen brukar jag tända ljusen för första gången och se adventsbarnen förvandlas till ett luciatåg. De står framme till långt in i januari.
Johanna Koljonens krönika i DN brukar jag läsa vid frukostbordet. Jag missar den sällan. Den är av det där slaget som både ger leende och eftertanke. Inte sällan följer hennes ord mig under dagen. Dagens krönika har titeln ”Att bringa ljus där mörker råder” och handlar om luciafirandet, men inte bara om det. Den handlar djupare om att betvinga mörkret, att göra världen till en ljusare, bättre och mer kärleksfull värld för alla. I krönikan citerar hon Franciskus bön. Den skrevs redan i början av 1200-talet, men är lika aktuell idag i vår oroliga värld.
”Låt mig bringa kärlek där hatet råder.
Låt mig bringa förståelse där orätt har begåtts.
Låt mig skapa endräkt där oenighet råder.
Låt mig bringa sanning där villfarelse råder.
Låt mig bringa tro där tvivlet råder.
Låt mig bringa hopp där misströstan råder.
Låt mig bringa ljus där mörker råder.
Låt mig bringa glädje där sorgen råder.”
Mitt i allt det vackra och högstämda så behöver jag få balans och landa i den konkreta vardagen. I bokhyllan letar jag fram Kristina Lugns dikter. Jag börjar bläddra och hittar i diktsamlingen Hej då, ha det så bra (2003) följande rader:
”Jag är inte
en schlager.
Jag råkar bara handla
om samma saker.
Jag har en slagdänga
i hjärnskålen.
Jag skrider
som ett luciatåg
mellan sängkläderna.
Jag skiner
som en kristallkrona
i mina inre tomrum”.
