Hugo Alfvén, född 1 maj 1872, död 8 maj 1960, var kompositör, dirigent, violinist och målare. Alfvén föddes i Stockholm och studerade vid Kungliga Musikhögskolan från 1887 till 1891 med violin som sitt huvudsakliga instrument och tog lektioner från Lars Zetterquist. Han tog också privata kompositionslektioner från Johan Lindegren, en ledande expert på kontrapunkt. Samtidigt spelade han violin vid Kungliga Operan i Stockholm 1890-1892. Under större delen av de följande tio åren reste Alfvén mycket i Europa. Han studerade violinteknik i Bryssel med César Thomson och lärde sig dirigering i Dresden med Hermann Ludwig Kutzschbach. 1903-4 var han formellt professor i komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Från 1910 var Alfvén musikdirektör vid Uppsala universitet (en post han innehade fram till 1939). Där ledde han också manskören Orphei Drängar (eller ”O.D.”) (fram till 1947). Han dirigerade festivaler i Uppsala (1911), Dortmund (1912), Stuttgart (1913), Göteborg (1915) och Köpenhamn (1918-1919). Han turnerade i Europa som dirigent under hela sitt liv. Han mottog en hedersdoktorstitel från Uppsala 1917 och blev medlem av Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm 1908. Alfvén spelade in några av sina orkesterverk i stereo sent 1954 (de första klassiska stereoutgåvorna i Sverige); inspelningarna gavs ut på LP i USA av Westminster Records. En tre-CD-samling av Alfvéns inspelningar som dirigent har givits ut. Alfvén blev känd som en av Sveriges främsta kompositörer under sin tid, tillsammans med sin samtida Wilhelm Stenhammar. Alfvéns musik är i en sent romantisk stil. Hans orkestrering är skicklig och färgstark, liknande Richard Strauss. Som Strauss skrev Alfvén en betydande mängd programmusik. Vissa av Alfvéns musik evokerar landskapet Sverige. Bland hans verk finns en stor mängd stycken för manskör, fem symfonier och tre orkestrar ”Svenska Rapsodier”. Den första av dessa rapsodier, Midsommarvaka, är hans mest kända verk. Alfvéns fem symfonier, varav de fyra första har spelats in flera gånger (med en annan cykel på gång), ger en bild av kompositörens musikaliska utveckling. Den första, i F-moll, hans Op. 7 från 1897, är ett tidigt verk, melodiöst i fyra satser. Den andra, i D-dur (1898-99), hans Op. 11 (och på ett sätt hans examensarbete, som återberättas på), avslutas med en betydande, till och med kraftfull preludium och fuga i D-moll. Den tredje symfonin, i E-dur, Op. 23 (1905), också i fyra satser, mera mogen i teknik men lätt i tonen, inspirerades av en resa till Italien. Den fjärde symfonin, i C-moll, Op. 39 från 1918-9 ”Från yttersta skären” (det finns också en tonpoem, En saga om skären), är en symfoni i en rörelse på fyrtiofem minuter som använder sig av ordlösa röster, inspirerad av Carl Nielsens Sinfonia Espansiva. Den 5:e, i A-moll, påbörjad 1942, är en av kompositörens sista verk, och har endast spelats in två gånger i sin helhet (inspelningar och framföranden av den 5:e, även om de är sällsynta, är vanligen av dess kvartskvartsimme första rörelse). Naxos Records och BIS Records bland andra har antingen samlingar eller grupper av enskilda inspelningar som täcker alla hans symfonier och en rad av hans verk. Brilliant Classics har licensierat och återutgivit den fem-CD-uppsättningen från BIS som inkluderar symfonierna och andra orkestrala verk. Bild: Skiss av Alfvén av Peder Severin Krøyer, 1903.
EIC/HAG
