Sofia Adolfina Adlersparre (6 mars 1808 – 23 mars 1862) var en konstnär från familjen Adlersparre. Hon föddes 
som dotter till en luthersk adelsman, Axel Adlersparre, landshövding på Öland, och Carolina von Arbin, och visade redan som barn talang för måleri. När konstnären C.F. Pedersen led skeppsbrott nära hemmet fick hon undervisning av honom, och när familjen flyttade till Stockholm 1830 fick hon undervisning av konstnärerna Carl Gustaf Qvarnström (1810-1867), Johan Gustaf Sandberg och Olof Johan Södermark (1790-1848).
Hon debuterade 1836 då kronprinsessan Josephine av Leuchtenberg, den blivande drottningen av Sverige, beställde en målning av henne och introducerade henne till användbara kontakter
Adlersparre gjorde flera utlandsresor för att studera konst, till Tyskland, Italien och Frankrike. Åren 1839-1840 studerade hon för Leon Coignet i Paris, där hon träffade Carl Wahlbom och Per Wickenberg. När hon återvände till Sverige öppnade hon en ritskola där Amalia Lindegren var en av hennes elever.
Drottningen finansierade 1845 hennes fortsatta studier i Paris, 1845-1846 studerade hon i Dresden där hon inspirerades av J.C. Dahl och Caspar David Friedrich och kopierade äldre målningar och 1851-1855 fick hon statligt stöd för studier i München, Bologna, Florens och Rom. I Rom var hon medlem i den svenska konstnärskolonin och fick kontakt med den tyska konstnärskolonin och nazarérörelsen under Friedrich Overbeck. Hon konverterade också till katolicismen och målade påven Pius IX. Hennes målningar speglade tidens romantiska stil, även om hon också var mycket influerad av renässanskonstnären Rafael.
År 1855 besökte Adlersparre Sverige, där hennes verk ställdes ut på Kungliga slottet.
År 1862 återvände hon permanent till Sverige och beviljades pension från Litteratörernas och Artisternas pensionsförening. Hon avled kort efter den första utbetalningen. Samma år krävde broderns hustru, feministen Sophie Adlersparre, att kvinnor skulle få studera konst vid Kungliga Vitterhetsakademien på samma villkor som män. Detta krav uppfylldes 1864.
Hennes största betydelse ligger i att hon genom sitt framträdande som konstnär och sin sega kamp mot varje motstånd jämnat vägen för den senare kvinnliga konstnärsgenerationen. Ett gott stöd hade hon i det intresse, som från hennes första studieår visades henne av dåvarande kronprinsessan Josefina, samt i den ekonomiska hjälp, som hon fick av sin faster Lovisa Adlersparre, Georg Adlersparres hustru. Hennes sista år fördystrades av en tärande och plågsam sjukdom.
Bild: Självporträtt av Sophie Adlersparre.
EIC
