Januari 2024, en tid i mänsklighetens historia med stor kunskap och minnen från tider av krig och fasa i rika mått. Den äldre, ännu levande generationen, har upplevt världskrig förutom ett otal andra stora och små konflikter litet varstans på klotet. Man kan tycka att människor i dag utifrån dessa erfarenheter skulle ha lärt sig något om krigens meningslöshet och destruktivitet.
Man hur ser världen ut anno 2024 utifrån vår horisont i Sverige, ett land som förskonats från krig under mer än tvåhundra år? Ja, inte vad man kunde förvänta och hoppas, kan man kanske säga. Stabiliteten och den upplevt självklara tryggheten i vårt land har sedan millennieskiftet alltmer blivit instabil och oförutsägbar. Som en följd av detta har Sverige ansökt om medlemskap i militäralliansen NATO, en process som ännu inte är avslutad beroende på vissa länders förhalande av beslutet. Anledningen till vår ansökan grundar sig på ett förändrat politiskt klimat med starka spänningar mellan Ryssland/Kina kontra länderna väster därom. Startpunkten var när Ryssland i mars 2022 anföll Ukraina och startade ett anfallskrig som än i dag rasar med oförminskad styrka.
Men även andra faktorer har betydelse för den situation vi befinner oss i. Under de senaste två åren har förekommit ett flertal koranbränningar, något som givetvis är en provokation mot hela den muslimska världen. Detta har skapat frustration, instabilitet och oförutsägbarhet inför omvärlden. Man vet inte vad som kommer ut av detta. Vissa muslimska stater har öppet deklarerat att de kan tänkas anfalla Sverige.
Kan kriget mellan Ryssland och Ukraina sprida sig till länderna omkring? Kan det eskalera till kärnvapenhot? Vad är Rysslands syfte med kriget? Ovissheten lägger en förlamande hand över alla förutsägelser om framtiden. 
Vad betyder kriget för människorna i Ukraina? Hur hanterar man sin vardag? Hur ser man på framtiden? Jag kan bara spekulera. På TV visar man hur människorna utanför den aktuella krigszonen lever sitt till synes vanliga liv. Man skulle kunna förmoda att tankarna på framtiden är hopplöshet och uppgivenhet, men det tycks inte vara så. Ukraina är ett luttrat land med många erfarenheter av krig och förtryck. Detta tycks ha skapat en känslomässig immunitet och styrka som skyddar och stärker individen. Man låter sig inte knäckas. Man uppskattar och stärks också av sympatierna från västländerna, som tar sig uttryck i ett massivt moraliskt stöd och inte minst genom en väldig tillförsel av krigsmateriel och ammunition.
Men vi vet inte hur människorna mår på djupet när de dagligen får uppleva ond bråd död och materiell förstörelse. Det skedda måste man acceptera, men vad gror inom dem? Hat, frustration, hopplöshet, uppgivenhet, hämndlystnad, apati?
Ja, vad gör denna kris med människorna? Vi vet inte, kan bara gissa och referera till tidigare erfarenheter av krig där människor under och efter kriget omgående bygger upp igen och till synes lever vidare som förut. Men självklart har det hänt mycket inom dem. De som varit aktiva i kriget bär på hemska minnen och trauman, och många är mentalt skadade för resten av livet. Dessutom finns ett otal krigsinvalider som får fortsätta livet som krymplingar.
Men det finns också ett otal exempel på människor som genom prövningarna blivit starka och motståndskraftiga inför svårigheter i det fortsatta livet. De har mentalt förvandlat sitt lidande till en inre styrka som hjälper dem att bemästra livets olika svårigheter och prövningar. Andra, utan denna inre styrka, kan fortleva sina liv i ångest och handlingsförlamning. Vi är ju alla olika rustade inför svåra prövningar.
I vårt land har vi som sagt förskonats från krig i över tvåhundra år. Det är en ynnest, ett unikt privilegium på jorden. Har vi blivit psykiskt förvekligade genom vår upplevt självklara trygghet som odlats fram under dessa tvåhundra år? Det kan ingen svara på. Men den situation som råder i dag är annorlunda. Sveriges överbefälhavare sade häromdagen i klartext att vi i Sverige måste vara beredda på ett anfall från Ryssland som under lång tid rustat och stärkt sin krigsapparat. Han uppmanade alla att se över sin beredskap och inte låta sig invaggas i falsk trygghet.
Detta är chockerande nyheter för oss alla. Vi har inte tänkt sådana tankar sedan andra världskriget. Vi har tagit vår neutralitet som en garanti för fred och säkerhet. Men genom vår ansökan till NATO och nära kontakter med USA är vi från Rysslands sida en självklar antagonist.
Frågan är hur vi hanterar denna nya situation. Den första naturliga reaktionen kan vara att vi helt enkelt förnekar och bortrationaliserar detta hot. Nästa stadium kan vara att vi faktiskt inser allvaret men utgår från att det inte är någon överhängande fara. Till sist förstår vi att detta verkligen är ett hot att ta på allvar. Vi vet att hotet kommer från en ytterst opålitlig och oberäknelig makt. Vi agerar utifrån denna insikt.
Kriser är något vi människor måste försöka lösa eller lära oss leva med. Ett liv utan inslag av kriser är snarast en utopi. Så mycket i livet kan utlösa en kris, stor som liten. Kriser är en del av livet. Man lär sig i bästa fall att se nyktert, realistiskt och konstruktivt på krisen. Den måste ju lösas i den mån det är möjligt. Tyvärr väljer man ändå ibland i denna typ av kris konfrontation i stället för att med förhandlingar, tålamod och intelligens försöka hitta en lösning. Ett mindre bra sätt, kan tilläggas.
Ingemar Härdelin Januari 2024.
Linköping
