Stenen
Människans ögon är förunderligt funtade. Allt vi ser måste betraktas i ett visst perspektiv, från ett visst håll, i ett visst läge, för att till fullo förstås och uppskattas. Jag har en märklig berättelse som styrker denna tes.
En sommar fick jag och min familj låna en stuga i en ensligt belägen by i södra Lappland. Byn ligger myckert vackert vid en kristallklar fjällsjö där ett magnefikt berg stolt betraktar spegelbilden av sin nobla profil på den putsade vattenytan. I årmiljoner har det djupa vattnet smekt eller piskat stenarna som täcker sjöns stränder runda och släta. De ligger som tålmodiga vakter runt vattnet och ser till att inga vågor lämnar gemenskapen och banar sig egna vägar in mot land.
Sedan urminnes tider har människor vandrat längs stranden, vilat vid den och säkert njutit av den hänförande utsikten. Anblicken av det stolta fjället på andra stranden inbjuder till stillhet och meditation. Naturens storhet, stolthet och självklara majestät kan inte visas tydligare på någon annan plats. På den hårda och kullriga stenbädden vandrar man mjukt om man anpassar sig efter de givna förutsättningarna och inte försöker forcera. Det har människor lärt sig i detta land. De som bor här lever i symbios med de stora vidderna och markernas många olika förutsättningar. Man vet att det inte finns något att vinna på en stegrad livsrytm. Allt får ta sin tid, och naturen är generös mot den som lär sig respektera dess villkor.
I en vecka fick vi ta del av denna själsliga återställare. Kvällen före avresan tog vi tillsammans en sista promenad efter den nu välbekanta stranden nedanför stugan och njöt i fulla drag av den hänförande upplevelsen. Plötsligt stannar jag och ropar på min fru. Framför mig ligger en sten som genast väcker mitt intresse. Den tycks ha en mycket speciell form som gör att den ser särskilt vacker ut från den plats där jag står. Vi går tillsammans fram till stenen och börjar titta närmare på den. Storleken visar sig vara ungefär som en liten sälunge och formen liknade en avlång, mycket vackert utmejslad blomsterlök. Den är smäcker och alldeles slät som om den vore slipad av en stenhuggare i hans ateljé.
Jag reser upp stenen för att betrakta den på litet håll. Vi går runt flera varv och uttrycker stor förtjusning över vårt fynd. Den ser ut som en skulptur som skulle pryda sin plats i vilket konstmuseum som helst över hela världen. Vi bestämmer att ta med stenen hem och resa den på någon lämplig plats i vår trädgård. Vi lämnar den upprest på stranden för att packa den i bilen följande morgon.
I sängen ligger jag länge vaken och njuter av tanken på mitt strandfynd. Jag vandrar i tankarna runt i vår trädgård och placerar stenen än här, än där för att utröna var den bäst skulle komma till sin rätt. Den skulle kunna stå på många platser; det var faktiskt svårt att bestämma vilken som var den bästa. Jag funderade länge över det egendomliga faktum att ingen någonsin tidigare hade upptäckt stenens skönhet. I många tusen år måste människor ha vandrat förbi den, trampat på den och kanske rent av ha suttit och vilat på den i hänförelse över den sköna utsikten. Det var ungefär som när dvärgarna på den fjättrade Gullivers bröst inte kunde upptäcka var Gulliver fanns.
Nästa morgon gick jag nästan med otålighet ner till stranden för att bärga mitt strandfynd. Bilen hade jag parkerat så nära jag kunde för att slippa släpa stenen alltför långt. Jag ställde mig och spanade längs stranden. Egendomligt! Jag kunde inte upptäcka min sten. Någon måste ha lagt omkull den igen, men jag visste precis var den låg så problemet kunde inte vara olösligt.
Jag gick de få stegen till platsen där stenen skulle ligga och upptäckte genast att den var borta. Jag fattade ingenting. Såg jag rätt? Här hade stenen legat i miljontals år och just när jag skulle ta hand om den fanns den inte kvar. Det var otroligt. Bara för att jag rest upp den hade jag tydligen öppnat ögonen på en annan människa, som genast såg skönheten på samma sätt som jag hade gjort. Kanske var det någon av byborna, som under en tidig morgonpromenad gjorde samma upptäckt som jag gjort kvällen innan?
Jag kände stor sorg och grämelse. Varför tog jag inte hand om mitt fynd med detsamma? Varför försvann stenen just nu av alla ögonblick i tidernas oändliga hav? Var det för att jag hade öppnat den människans ögon genom att resa upp stenen eller hade två av skapelsens själar i exakt samma ögonblick upptäckt stenens skönhet i det läge den alltid hade haft?
Modfälld och besviken berättade jag vad som hänt för familjen. Mina barn ville inte tro mig utan sprang genast till stranden för att själva leta. Molokna kom de strax tillbaka och kunde endast bekräfta att jag tyvärr hade rätt. Stämningen i bilen var inte den bästa när vi lämnade stugan någon timma senare.
Än i dag, många år efter denna händelse, ser jag den vackra stenen framför mig. Den lever sitt eget liv i mitt sinne, och den har kommit för att stanna. Den har fått sin egen betydelse som en symbol för det oupptäcktas mysterium. Under vår jordevandring ser vi varje dag tusentals ting som kanske är vårt dagliga sällskap under långa tider. Ibland snuddar vi vid tingen bara en kort sekund. Men när ser vi på riktigt? Är det likadant med förmågan att upptäcka våra medmänniskor? Ser vi dem verkligen eller är de förnimmelser som endast flimrar förbi i en ständigt varierande mångfald utan att någonsin tränga in i vårt medvetande som verkliga? Är allting illusioner som endast visar sig från en sida, den sidan vi en gång för alla valt att betrakta det ifrån?
Stenen blir en symbol för den ”upprättade” människan. Hur ser vi på vår livspartner? När åren går suddas konturerna ut och han/hon övergår till att bli en sten på stranden som alltid kommer att finnas där, som vi alltid tittar på ur samma invanda vinkel. Tänk om vi reste upp och granskade honom/henne förutsättningslöst som jag gjorde med min sten? Vad skulle jag upptäcka då?
Jag tänker också på den människa som fann stenen. Vad betyder den för honom eller henne i dag? Känner han eller hon samma glädje som jag gjorde? Skulle stenen betyda mer för mig själv i dag om jag hade umgåtts med den i alla dessa år? Kanske betyder den mer därför att jag aldrig fick den?
Hade stenen åter blivit lika grå och anonym som en bland miljoner andra därför att mina ögon tröttats? Vilka tankar skulle fötts om den snällt stod på sin plats i trädgården, år ut och år in?
Kanske kan stenen lära mig att vara ödmjuk inför livet, att inse min egen blindhet när jag bedömer verkligheten? Kanske förstår jag bättre hur litet jag själv blir sedd i andras ögon, hur detta är ett av människans villkor och livsbetingelser? Kanske bedömer och dömer jag litet mindre tvärsäkert det som kommer i min väg
Tack vare stenen!
INGEMAR HÄRDELIN
