Vi tittade på en film för många år sedan, min fru och jag. Den heter ”Förvandlingen” och spelades in 2003. Filmen handlar om en ung konst- och forskarstuderande, Evelyn, som förför en något töntig och oerfaren student, tillika museivakt på fritiden. Detta låter som vilken billig veckotidningshistoria som helst. Men skenet bedrar. Det visar sig att Evelyn har sina egna, ytterst privata, avsikter. Hon ser förförelsen och den förvandling hennes ”offer” Adam genomgår som ett konstprojekt.
Vid redovisningen av detta inför en stor publik projicerar hon först ett stort foto av Adam som han såg ut när de träffades. Därefter berättar hon i detalj om den förvandling han genomgått efter deras första möte; hur han bytt klädstil, gjort en plastikoperation av sin näsa, bedragit sin bäste vän, lovat att bryta vänskapen med denne och så vidare. Allt en beskrivning av en människas förfall till en billig kopia, ett föremål, en yta, en produkt alla vill ha. Till sist visar hon bilden av Adam som han ser ut efter denna förvandling.
Efteråt bjuds publiken in till sedvanlig vernissagechampagne i en lokal där väggarna i stora bokstäver manifesterar konstens suveränitet över allt etablerat och medelmåttigt. Dessbättre kommer ingen till denna tillställning utom Adam, som i bitterhet och förtvivlan uttrycker sina känslor inför sveket.
Filmen är, som jag ser det, ett svidande angrepp på företeelser inom konstlivet som sedan länge förekommit med jämna mellanrum. Får man i konstens namn gå hur långt som helst? Helgar konstens höga syfte alla medel?
Detta är frågor jag själv ställt mig många gånger. Jag har varit på många utställningar och installationer som jag lämnat med en känsla av ”kejsarens nya kläder”, ett spel för galleriet, ett spektakel för de ”redan frälsta ”. Jag har länge längtat efter en definition av begreppet ”konst”.
Jag tycker inte det är fel att provocera, uppröra och beröra. Tvärtom, konst som lämnar en oberörd eller likgiltig kan inte vara bra konst. Men det man benämner konst bör, som jag ser det, ha en estetisk kärna, något för ögat att bearbeta. Jag tycker inte att det räcker med politiska, moraliska eller gränsöverskridande bevekelsegrunder för att rättfärdiga ett konstprojekt.
En tämligen namnkunnig konstnär, Lars Vilks, nyligen avliden i bilolycka, hade klara definitioner och svar på mina frågor. Han säger så här i ett föredrag i Söderköping 2001: ” Ni behöver aldrig tvivla på vad som är konst, det är det som konstvärlden kallar konst. Och vad är god konst? Det är förbluffande enkelt, det som konstnären tycker är god konst.” Vid samma tillfälle säger han också: ”Att återgå till ´normal´ konst, måla i olja och göra grafik, är som att återgå till hästskjuts.”
Jag tycker att han gör det lätt för sig. Är en boxningsmatch på ett konstmuseum eller en ”konstnär” som biter åskådarna i benet konst? Jag har i alla fall min åsikt i den frågan klar. Jag längtar efter en konstdebatt som ställer relevanta frågor om konstens uttryck, syfte och uppgift. Det är hög tid för ”etablissimanget” att ta bladet från munnen och tala om för oss alla stackars okunniga och obildade medelmåttor vad konst egentligen är.
