Aldrig kommer jag att glömma, aldrig någonsin! När som helst kan jag fortfarande se allt hos dig framför mig som i eldskrift – ansiktet, minspelet med den där finurliga blicken som kunde betyda så mycket, värmen, kärleken! Du stod med solen från sidan, och ditt hår fladdrade lätt i den ljumma vinden. Du höll min bok i handen som du tryckt mot bröstet, som om du inte ville lämna den ifrån dig. Det skulle du inte heller, eftersom du nyss fått den av mig. Jag ser också någonting annat i ditt ansikte, en strimma av eftertänksamhet eller förundran. Jag undrade vad du tänkte och kände, lyssnade inte på dina ord eftersom jag var så fäst vid ditt ansikte.
Tänk om jag i den stunden vetat att det var sista gången vi såg varandra. Hade jag handlat annorlunda då? Hade jag sagt allt det där som sprängde inom mig, som ville ut men ännu inte hittat sina ord? Vet inte. Då hade situationen varit så annorlunda att vad som helst hade kunnat ske. Nu var det som det var, och det är den verkligheten jag får leva med. Du finns inte längre, och mitt liv blev inte det jag drömde. Hur blev det då? Annorlunda, väldigt annorlunda. Jag hade inom mig satsat alla mentala, andliga och känslomässiga resurser på dig, något annat alternativ fanns inte. Du var min framtid, mitt liv, mitt allt.
Det är så sorgligt alltsammans. Ett praktexempel på livets ironi. Allt var så tillrättalagt, så löftesrikt, så oändligt underbart att bära inom sig. Jag är övertygad om att du upplevde detsamma. Kanske var jag litet mer ivrig och impulsiv än du, men jag är ändå säker på att dina känslor var äkta. När vi skildes gav du mig en blick som sitter ristad i mitt sinne, en öm men lite småroad blick som om du ville gäckas med mig. Den där blicken såg jag många gånger, och den eggade och triggade mig alltid så att jag blev ännu mer attraherad av dig.
Älskade Emma, varför försvann du så hastigt ur mitt liv? Fysiskt! I mitt sinne är du evig, odödlig, men hur hade mitt liv blivit om du också fortsatt vara Emma med hela din kropp och själ? Fantastiskt, naturligtvis. Vi var som skapade för varandra, ingen annan kunde jämföras med dig. Du var unik. Vi passade in i varandras väsen som två bitar i ett pussel. Å, Emma, att vi aldrig fick leva det livet! Varför skulle du drabbas av världens mest meningslösa och tragiska död just när lycksalighetens port stod vidöppen för oss? Denna eviga fråga som alltid ställs och aldrig besvaras. Varför skulle den där bilens styrsystem gå sönder just det ögonblicket, varför köra på just dig? Idiotiska frågor naturligtvis, eftersom ingen medveten vilja rådde över detta. Slumpens meningslösa spel, ingenting annat.
Men hade mitt liv varit bättre, mindre smärtsamt om jag inte mött dig, Emma, och förälskat mig i dig? Mött någon annan passande partner? Ännu en meningslös fråga naturligtvis. Sådant kan man aldrig veta. Nu var det Du som blev mitt öde, och det är du som fyllt mitt liv med såväl stor sorg som euforisk glädje, därför att det var just Du. Jag tänker ofta på vad det är som gör att en enda speciell människa får sådan lyskraft i ens liv. Vad är det för magiska krafter i tillvaron som trollbinder två människor vid varandra? Jovisst, kärlek kallas det ju, kär lek! Hur vore livet utan den leken? Skulle ett liv utan denna magiska känslomässiga bindning vara enklare, bättre, roligare? Har min långa smärta och saknad efter dig förstört mitt liv, förgiftat det eller gjort det mindre värdefullt? Länge tänkte och kände jag nog så, men nu, nästan femtio år efter din död, tänker jag annorlunda. Vad har inte du Emma betytt under hela livet för mig? Du har alltid funnits levande inom mig, varit min goda fe i svåra stunder och en ständig källa till tacksamhet och stillsam glädje. Du är en viktig del av min personlighet, en del av min ande, förenad i ett osynligt oförstörbart band. Jag är den jag är till stor del tack vare dig.
Jag lägger ner min rosenbukett på marken medan jag placerar vasen mitt framför gravstenen under Emmas namn och sedan fyller den med friskt kallt vatten. Emma älskade rosor, särskilt de där riktigt mörkt röda, Jag tänker att hon och rosorna har samma magiska lyskraft, samma doft och inre styrka. Båda har samma förmåga att dra till sig blickar, väcka glädje och beundran.
Jag sätter mig på bänken bredvid graven och låter mig smekas av den ljumma vinden, tänker att det var just en sådan här dag, den där sista dagen vi sågs. Lika löftesrik, lika generös och harmonisk. Jag sitter länge och känner vågen av varm sommarlycka.
INGEMAR HÄRDELIN
