Intelligens
Intelligens (av latin intellego, att förstå, begripa, inse, avgöra), mental förmåga; förmågan att utifrån givna grunder avsiktligt utveckla sitt tänkande. Till intelligensen räknas vanligen förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssam-manhang samt förmågan till inlärning.
Så definierar Wikipedia ordet intelligens. Jag tycker en viktig förmåga saknas i uppräkningen, kanske den viktigaste, nämligen den att alltid beakta en insikt och utifrån denna agera klokt och konstruktivt. Detta är intelligens av högsta rang. Men vi känner igen situationen – det kan ofta vara lätt att inse saker, men oerhört svårt att agera därefter. Jag vill här resonera om en av de viktigaste insikterna som mänskligheten sedan länge har varit högst medveten om, nämligen den om vad den brutala misshandel och rovdrift av Jorden som människan har åstadkommit och vad det lett till, inte minst efter industrialismens genombrott.
Redan Paulus för tvåtusen år sedan insåg hur svårt det var att ta konsekvenserna av en insikt. Han sa: ”Det goda som jag vill göra gör jag inte, och det onda jag inte vill göra, det gör jag.” Skall detta tydas som att vi människor alltid är hjälplösa offer, totalt oförmögna att välja det goda alternativet?
Naturligtvis inte. Vi är alla födda med en fri vilja att välja, men viljan är en mental muskel som tarvar daglig träning för att inte mattas av och sluta fungera. Människan är den art som tillmäts den största och ädlaste intelligensen av alla skapade varelser på jorden. Ändå har den hotande klimat- och miljökrisen åstadkommits av just människan under svindlande kort tid. Kan detta anses som intelligent? Vi har inte varit okunniga om konsekvenserna av vårt handlande. Vi har vetat vad som är giftigt, men ändå dumpat det i havet eller grävt ner det. Vi har vetat att gifter går in i ekosystemet, och ändå slösar vi med dem ohejdat i vår vardag. Vi har vetat att plast är ett oorganiskt material som inte har i naturen att göra. Ändå är haven fulla av hoppackade plastberg som driver runt och orsakar problem för alla havets levande varelser. Detta är bara tre exempel.
Varför handlar vi mot bättre vetande? En filosofisk frågeställning måhända, men är det inte vår urbota egoism och girighet som är de största orsakerna? Vi vill ha det bra, leva gott och tjäna mycket pengar. För med pengarna kan vi konsumera, inte bara vad som är nödvändigt för existensen, utan vi vill också visa oss själva och omvärlden vilka fantastiska och framgångsrika människor vi är. Då är den yttre fasaden viktig, huset, bilen, kläderna.
Pengarna, ja! Det var länge sedan vi övergav byteshandeln. Nu har vi en värld som kännetecknas av enorma ekonomiska klyftor, från ofattbara enskilda förmögenheter till djupaste armod, ofta sida vid sida i vissa delar av världen. Hela vår” civilisation” bygger på pengar, allt räknas i pengar, allt sätts pris på. Detta är ett så grundlagt tänkande idag att få reflekterar över det, ännu mindre ifrågasätter det.
Men, som sagt, orättvisorna är skriande mellan dem som har och dem som inte har, en polarisering som ser ut att öka från dag till dag. För att tillgodose denna omättliga hunger efter konsumtion och materiellt välstånd, skövlas i allt snabbare takt jordens tillgångar, medan antalet människor på klotet samtidigt ökar i stadig takt.
Vi vet att detta är en olöslig ekvation. Vi kan inte äta kakan och ändå ha den kvar. Vi vet det! Men frosseriet inte bara fortsätter, det ökar och kräver hela tiden mer resurser och tillgångar. Vi vet det också. Men vad gör vi? Under min tämligen långa levnad har många kloka människor höjt rösten och försökt ropa ut varningar. Vi kan nämna Rachel Carsons ”Tyst vår” om riskerna av att sprida gifter i naturen, som på nittonhundrasextiotalet lästes och diskuterades flitigt i stora kretsar. En ingenjör och hobbymetereolog som hette Guy Stewart lanserade redan på 1930-talet en hypotes om växthuseffekten, nämligen att industrin årligen släppte ut miljontals ton koldioxid, vilket bidrog till att förändra klimatet. Reaktionerna? Vetenskapen nonchalerade hans tes med motiveringen att ”Det var förmätet att tro att människan kunde påverka något så ofattbart som hela jordens klimat”. Och folket, alla vi andra som lever gott i våra varma hus och åker i våra fina bilar, vad bryr vi oss om vad en och annan olyckskorp kraxar?
Det är just detta, att vi mot bättre vetande ändå fortsätter på den inslagna vägen utan att snegla åt sidorna, utan att reagera, utan att handla. Kanske vi tillsammans med andra förfasar oss över vissa företeelser, men hur agerar vi sedan? Detta är enligt min mening det absolut mest ointelligenta vi som människor kan göra. Vi fortsätter att leva destruktivt och gömmer oss i mängden för att slippa ta ansvar. Vi tror, eller vill tro, att vi som enskilda människor inte kan förändra världen, och vi nöjer oss med det. Vi hoppas att någon annan skall lösa problemet åt oss. Men många vill märkligt nog inte alls förändra världen som den ser ut. De är förnekare av såväl uppenbara sanningar som fakta om jordens tillstånd, och påstår att det är lögn och konspirationer. Detta har vi sett många exempel på under senare tid.
Nu har det likafullt börjat hända en hel del positiva saker på vårt klot. Parisavtalet 2015 (?) och avtalet i Glasgow 2021, som de flesta länder signerat och godkänt, innebär åtaganden och förpliktelser som man hoppas radikalt skall förbättra förutsättningarna för klimatet och miljön. Omställningar av samhället sker på många plan, och medvetandet hos gemene man är odiskutabelt. Men utfallet är osäkert. Vi är sent ute, och motstånd måste övervinnas från många starka kontrakrafter inom framför allt industrin och ekonomin.
Vi måste radikalt tänka om i många väsentliga avseenden, och vi måste agera väldigt snabbt. Vi måste inse, att människan inte är jordens härskare utan dess tjänare. Vi måste likt de så kallade ”primitiva naturfolken” lära oss att leva i symbios med naturen. De var klokare än vi. När indianen fällde ett träd som behövdes för hans överlevnad bad han trädet om ursäkt. Man ”lånade” av naturen och använde bara vad som behövdes för överlevnaden. Många ”måsten”, alltså, som krävs för att radikalt förändra framtiden.
Detta är en ödesfråga, som vi på grund av bristande intelligens försatt oss i. Vi har inte förmått bibehålla balansen och sansen i våra krav på ständig ökning av vår levnadsstandard. Förblindade av egoism och habegär har vi som en fårskock rusat framåt i besinningslös eufori med skygglapparna tryggt uppfällda åt sidorna. Skrämda har vi nu långsamt börjat vakna upp på grund av den obehagliga insikten om en alltmer hotande verklighet i form av naturkatastrofer och klimatförändringar. Men vi kan också tacka enskilda människor som tagit på sig ansvaret att vara väckarklockor för oss som sover, till exempel det unga fenomenet Greta Thunberg, som på så kort tid blivit en global alarmklocka. Hon har visat och visar prov på verklig och äkta intelligens, och hon har till skillnad från tidigare generationers varningsrop fått människor att börja lyssna och börja tänka efter.
Vi har slagit oss för bröstet i självgod förvissning om vår intelligens och överlägsenhet. Vi har okritiskt och oreflekterat korat oss själv till härskare över klotet och dess övriga levande invånare som vår egendom och resursbank, över vilka vi har fri tillgång och förfoganderätt. De har varit våra ”naturtillgångar” och handelsvaror, som åsatts ett visst ekonomiskt värde. Sedan har vi behandlat dem därefter, utan hänsyn till att de är levande varelser med egna behov och känslor. Det är skrämmande.
Vilken art på jorden uppvisar den största och ädlaste intelligensen? Ja, inte är det människan i alla fall. På de symboliska ”tre sekunder av ett dygn” som mänskligheten levt på jorden har vi vandaliserat, förgiftat och förstört omistliga naturvärden och tillgångar, omöjliga att återställa eller reparera. Samtidigt har planeten aldrig tidigare hyst fler människor, som följaktligen måste leva med och förvalta allt färre naturområden och tillgångar än någonsin. Här är vi idag vid ingången till anno 2022.
Om svaret på ovanstående fråga skall besvaras med ”Människan” är det här och nu upp till bevis. Inte mycket tid står till vårt förfogande, och den långsamt igångsatta reparations- och läkningsprocessen har ännu inte visat vad den klarar av. Vi hoppas dock alla, att den nu ”yrvakna” intelligensen blir och förblir tongivande i all framtid för alla våra barns skull. De behöver också ett värdigt liv.
INGEMAR HÄRDELIN
