Agnes de Frumerie i sin ateljé i Paris. Foto: Gustav Simon Ander. Ur Vänermuseets samlingar
Utställningen ”Härligt att vara skulptör!” handlar om svenska kvinnliga konstnärskap mellan åren 1880 och 1920. Baserad på ett nordiskt samarbetsprojekt mellan olika museer och forskare lyfter utställningen fram några av dessa skulptörer i ljuset igen. Den bjuder både på igenkänning och återupptäckter av ett hundratal skulpturer från såväl offentlig miljö som privata sfärer av skulptörer såsom Ida Matton, Ruth Milles, Alice Nordin, Agnes de Frumerie och Sigrid Fridman.
”Härligt att vara skulptör! Artist. Hurra!” Så uttryckte sig konstnären Ida Matton i sin dagbok den 10 augusti 1923, trots de vedermödor hon ibland upplevde i sitt yrkesval. Just denna dag hade arbetet med skulpturen av Gustav Vasa gått särskilt bra. Vid förra sekelskiftet drog kvinnorörelsen fram med kamp för lika rättigheter, och kvinnor gjorde sitt inträde på samhällets olika arenor. Skulpturyrket var tungt och smutsigt och enligt traditionen en manlig syssla. Nakna skulpterade kroppar ansågs inte lämpliga för kvinnor. Trots detta utbildade sig flera kvinnor till skulptörer i Sverige under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Efter studierna reste de till kontinenten, framför allt till Paris. Där kom de i kontakt med det moderna livet och nya konstnärliga ideal. Där fanns konstskolor, konstsalonger och världsutställningar. De kvinnliga skulptörerna var skickliga på att hitta nya vägar och samarbeten, inte minst inom konsthantverk som vände sig mot en bredare kundkrets. Flera av de kvinnliga skulptörerna hade stora framgångar på utställningar, och blev kvar i Paris större delen av sina liv. Andra levde ett närmast nomadiskt liv i Europa på ett för tiden självständigt och otraditionellt sätt, i fria relationer.
Deras konstnärliga produktion var bred och stor, och innefattade alla genrer. Skulpturerna mångfaldigades ofta i olika storlekar och material och blev mycket populära. Men de möttes också av kritik, och deras närvaro i museer och i det offentliga rummet var begränsad. Detta har gjort att många av dem glömdes bort under stora delar av 1900-talet.
Utställningen baseras på ett flerårigt samarbetsprojekt mellan olika nordiska museer och fristående nordeuropeiska forskare samt crowdsourcing där privatpersoner hörsammat museets upprop och delat med sig av glömda berättelser kring kvinnliga skulptörer. Ett hundratal skulpturer visas, varav flera för första gången på mycket länge. I samband med utställningen ger Nationalmuseum, i samarbete med svenska och utländska forskare och skribenter, ut en engelskspråkig antologi om nordiska kvinnliga skulptörer.
Konstnärerna i utställningen är Carolina Benedicks-Bruce (1856–1935), Antoinette Råström Vallgren (1858–1911), Sigrid Blomberg (1863–1941), Ida Matton (1863–1940), Ida Thoresen (1863–1937), Agnes de Frumerie (1869–1937), Märta Améen (1871–1940), Alice Nordin (1871–1948), Gerda Sprinchorn (1871–1951), Ruth Milles (1873–1941), Hjördis-Nordin-Tengbom (1877–1969) och Sigrid Fridman (1879–1963).
Utställningens kurator är Linda Hinners, Nationalmuseum.
Nationalmuseum
17 mars – 11 september 2022
