Greta Garbo, rollporträtt, troligen som Grusinskaya i filmen ”Grand Hotel” 1932. Foto: Clarence Sinclair Bull. Statens porträttsamling
I utställningen Swedish Grace sammanfattas 1920-talets konst, design, film och mode. Det var en brytningstid som lade grunden till det moderna samhället och en period som var full av spänningar inom konsten. I utställningen visas verk av konstnärer såsom Gösta Adrian-Nilsson, Otto G Carlsund, Nils Fougstedt, Simon Gate, Edward Hald, Carl Malmsten, Siri Meyer, Vera Nilsson och Anna Petrus.
Epoken kallas ofta ”det glada 20-talet”. Världskrig och pandemi var över och Kreugerkraschen hade ännu inte inträffat. Men 1920-talet var också motsättningarnas decennium. Den uppsluppna feststämningen blandades med hungersnöd, regeringskriser och hög arbetslöshet. Medborgarna ställde krav på frigörelse och rättigheter. Tradition och nationalistiska tongångar ställdes mot ny teknik och internationell modernism. Traditionalisterna ville utveckla nya uttryck byggda på historiens formspråk. De omhuldade vardagsnära skildringar inom bildkonsten och rikt dekorerade föremål med hög hantverkskvalitet. Modernisterna ville bryta med historien genom postkubism och industriell massproduktion inspirerad av den nya industriteknikens rationalitet och effektivitet. Spänningarna märktes inom såväl bildkonst och design, som film, fotokonst och dans.
I efterhand har traditionalisternas formspråk och föremål kommit att kallas Swedish Grace. Begreppet myntades av den brittiske arkitekturkritikern Philip Morton Shand. Efter ett besök på Stockholmsutställningen 1930 konstaterade han att svenskarna hade lämnat den nationella graciösa elegans som de hade omhuldat under 1920-talet.
1920-talets konstnärer hämtade inspiration från hela världen och en rad historiska epoker. Arkitekter, designer och konstnärer plockade former från antiken, det förhistoriska Egypten och Kina som de omskapade till självständiga uttryck. Även exotifierande avbildningar av människor, djur och natur återfanns på flera av Swedish Grace föremål. Materialen valdes med stor omsorg och kvaliteten i hantverket var hög. Många föremål tillverkades i dyrbara material, som exotiska träslag. Andra material, som tenn och gjutjärn, hade använts i århundraden men fick nu en renässans.
Decenniet innebar stora förändringar, inte minst för kvinnorna. 1921 fick svenska kvinnor för första gången delta i demokratiska val. Borgarklassens döttrar började arbeta som kontorister eller butiksbiträden. De blev självförsörjande, klippte håret, klädde sig i korta kjolar och dansade jazz med en cigarett i handen. Den moderna kvinnan var född.
Under perioden var Paris som en andra svensk huvudstad. Svenska baletten utvecklade den moderna dansen. Svenska konstnärer som Gösta Adrian-Nilsson, Otto G Carlsund, Siri Meyer och Vera Nilsson flyttade dit. 1925 blev den stora Parisutställningen ett internationellt genombrott för svensk design – sirligt graverat glas från Orrefors, i design av Edward Hald och Simon Gate, hyllades liksom Anna Petrus gjutjärn för Näfveqvarn, Nils Fougstedts tennföremål för det nystartade företaget Svenskt Tenn och Carl Malmstens möbler i exklusiva träslag.
I samband med utställningen ger Nationalmuseum ut en katalog där utställningens kurator Cilla Robach skriver om mode och moderna kvinnor, Kalle Lind om nöjeslivet och modedrogen kokain, Per Hedström om det svenska konstlivet i Paris och Eva-Lena Karlsson om transformationen av Greta Gustafsson till ikonen Greta Garbo. Övriga medverkande författare är Alice Cousin, Eva Eriksson, Bo Florin, Anna Tellgren och Cecilia Widenheim. Formgivare är Annika Lyth.
