Enligt ett äldre grundantagande inom terminologivetenskapen skulle man kunna hävda att en spade är en spade, d.v.s. att det skulle i en annan värld av idéer finnas en spade som motsvarar den vi håller i vår hand. Där är samtliga spadar lika. En spade åt alla, hör vi ropen skalla.
Låt oss därför anta på klassiskt vis, att Lojalitet innebär att vårt parti nödgas gräva ner visselblåsarens redskap för gott. Partilinjen skulle råda över allas spadtag. En spade är inget att gaffla om, punkt.
Det är alls inte lojalt att låta visselblåsaren varna för konsekvenser av beslut, när vår intelligenta, Gudfruktiga ledare, som äger och har beslutsrätten, signalerar att hen har beslutat att göra det som är bäst för organisationen, partiet, eller staten just nu.
Skulle någon mot förmodan välja vissla just nu med hänvisning till en annan spade, undergräver hen ledarens definition av spade, eller det verktyget ledaren har valt för skolans, organisationens, partiets, eller statens bästa. En spade är EN spade!
Det är kanske därför grävande journalistik och konstnärligt arbete inte kan bedrivas med en ledarspade och i takt med ledarens spadtag. Det skulle kunna betraktas som illojal handling mot ledningen, skolan, organisationen, partiet, eller staten. En spade är EN spade!
Det kanske är därför EU inte förmår utesluta ledarspadar som definierar lojalitet på annat sätt en EU och använder en egen spade att gräva ner visselblåsare med. Här accepteras olika spadar för olika förvaltningsområden. Hur många spadar tillåter ditt parti?
Ty hur stora gropar man gräver med en spade torde också bero på kraften i ens spadtag och på spadens beskaffenhet. En liten slipad partispade? En nationalspade? En gemensam storspade? En spade åt alla, hör vi ropen skalla.
Och inte att förglömma: jordens beskaffenhet spelar en viktig roll. En spade är en spade när man gräver i god jord. Med vad är det egentligen vi vill gräva ner?
Eller kanske bör vi gräva där vi står?
