I en tid då kungamakten och kristendomen var unga i landet ställdes den etablerade sociala och politiska ordningen på ända. För den gamla västgötska aristokratin blev påkostade gravmonument ett effektivt redskap i en kamp för att hålla kvar vid det inflytande man av hävd ansåg sig ha rätt till. För andra grupper, tidens ”uppkomlingar”, blev gravmonument ett sätt att bygga position, stärka sammanhållning och skaffa sig inflytande.
Det finns gott om gravmonument från 1100- och 1200-talen på den västgötska landsbygden. Med sina över 600 kända gravmonument skiljer sig Västergötland väsentligt från andra delar av landet där synliga gravmonument aldrig kom att produceras i motsvarande omfattning.
Inom tidigare forskning har gravmonumenten främst uppfattats och studerats som en del av den medeltida konstproduktionen. Men den nya avhandlingen När andra ser visar att gravmonumenten som uppfördes på de medeltida kyrkplatserna i området runt Vänern var något mer än statusfyllda gravmarkörer och upprätthållare av minnet av de döda.
– Genom text, bild och stenmaterial kunde de hjälpa den döde i graven att nå himmelriket samtidigt som de var viktiga maktpolitiska instrument i strategier för att nå position och dominans under 1100- och 1200-talens stora samhällsomvälvningar, säger Anna Nyqvist Thorsson, doktorand vid Göteborgs universitet.
Form, text och bild från det förflutna kunde lånas in och betonas, men också aktivt uteslutas.
– Stilvalen har kopplats till olika sociala gruppers agerande, vilket i sin tur tyder på att den sociala och politiska eliten under 1100- och 1200-talen var långt ifrån det enhetliga samhällsskikt som framträder i tidigare forskning. Gravmonumenten visar istället att eliten var både dynamisk och skiktad.
Historieskrivningen domineras av tydliga aktörer som kungamakten och kyrkan, men genom gravmonumenten har också andra grupper, som en gammal aristokrati och en ny social grupp med ambitioner att avancera i samhället, identifierats. I avhandlingen har denna grupp kallats ”uppkomlingar”.
– Genom att låta tillverka exklusiva gravmonument ville man mäta sig med, och ta plats i, samhällets högsta skikt. Gravmonumenten blev ett sätt att visa sig ”lika god som” den gamla aristokratin vilken sedan långt tillbaka dominerat det lokala samhället. Samtidigt markerade man klart och tydligt sitt avståndstagande mot den gamla eliten genom att helt utesluta de ålderdomliga figurer och texter som lyftes fram av den gamla aristokratin.
Nya offentliga uppdrag gjorde det möjligt för ”uppkomlingarna” att ta plats och påverka beslut. Den hävdvunna position med dominans och inflytande i samhället som familjer med gamla anor tagit för självklara hade satts i gungning.
Gravmonumenten i sandsten, konstfärdigt utformade med skulpterade kors, flätband och tvinnade rep, med bilder av allt från stridande vapenförsedda krigare och slingrande odjur till puristiska motiv som stavkors och livsträd, framställdes samtidigt som en av den svenska historiens blodigaste släktfejder pågick. De erikska och sverkerska släkterna kämpade om makten med upprättandet av allianser och våld som strategi. Med de påvevänliga sverkrarna vid makten skulle den västgötska gamla aristokratin förlora inflytande i såväl kungaval som kyrkliga angelägenheter.
Att låta utforma gravmonument som lånade stildrag från det förflutna länkade familjen till sammanhang där inflytande och dominans var både legitimt och självklart. Därigenom blev motståndet mot kungamaktens och kyrkans maktanspråk både materialiserat och konkret och dessutom förevigat i sten.
Anna Nyqvist Thorssons studie bygger på gravmonumenten i sig, men också på undersökta gravar, historiska källor och agrarhistoriska förhållanden. Avhandlingen berättar om en närmast tidlös strävan efter makt, inflytande och om att skaffa sig en fördelaktig sociopolitisk position.
– Gravmonumenten står kvar som förstenade aktörer från en tid präglad av social och politisk turbulens.
