Foto 1962 vid Venedig Biennalen av copyright Paolo Monti.
Under coronan stängde de flesta museer och konsthallar ner. Många av dem övergick då till att på hemsidan visa bilder ur sina samlingar, medan några satsade på att göra och visa hela utställningar online. Det var ofta mycket intressanta och välgjorda visningar. Konsten verkade på allvar ha flyttat onlin
I början var jag förtjust, när jag upptäckte, att stora konstmuseer här och ute i världen började visade upp sina samlingar online. Tänk att sitta hemma i soffan och se all denna fantastiska konst. Man började tala om, att detta var det nya sättet att se konst, framtidens sätt. På det här viset kunde man nå ut till många fler. Kanske kunde man nå ut till många som aldrig brukade gå till ett museum eller en konsthall. Men varför man måste välja mellan att se konst på plats och online? Måste det ena utesluta det andra?
Jag började fundera över vad det är som gjort, att jag genom åren regelbundet gått på konstutställningar. Jag har konstböcker hemma i bokhyllan och tillgång till internet. Under det gångna året har vi dessutom blivit bortskämda med välgjorda utställningar online. Varför räcker inte det? Varför längtar jag ändå efter att gå iväg till gallerier, konsthallar och museer? Nu när museer och konsthallar börjar öppna igen blir frågan akut.
På Moderna museet i Stockholm visar man nu en utställning med verk av Giacometti. Han är en så intressant konstnär och jag har länge längtat efter att se en större utställning med hans verk, att få se både hans målningar och skulpturer. Så kom den äntligen – samtidigt med coronan – och så stängde museet ner. Men nu har de öppnat igen.
Under stängningen såg jag museets intressanta och välgjorda visningar av utställningen. De har gjorts av konstvetare som initierat har berättat om konstnären, om bakgrund och inspirationskällor. De har valt ut och ingående talat om viktiga verk. Själv har jag googlat och läst om Giacometti, sett bilder på hans verk. Då kom frågan: varför ska jag gå dit? Har jag inte sett allt? Insåg då att det var något jag saknade. Vad var det?
Kort sagt är ”Ansikte mot ansikte” (Utställningens titel) precis det som det handlar om för mig. Hur viktigt det är att möta konsten ansikte mot ansikte, att uppleva den genom egna ögon med alla sinnen. Visst är det ofta givande att också se konsten genom någon annans ögon och urval, på bilder och online, men då som ett komplement.
Själv vill jag gärna på en utställning först ta in hela rummet, få en överblick, känna stämningen, atmosfären i utställningens olika delar. Känna in hur de olika verken samspelar med varandra. Se hur verk som är placerade bredvid varandra, på väggen bredvid eller på den motsatta, talar med varandra. Att först därefter röra mig mellan verken i egen takt, att kunna gå tätt inpå och sedan backa och se på avstånd. Att röra mig fram och tillbaka mellan verken. Att uppleva det fantastiska i att gå runt en skulptur och plötsligt uppfatta dess olika dimensioner, se hur den förändras medan man går hela varvet runt. Att bli tagen av styrkan i ett stort verk och förtjust i ett litet verks små detaljer. Att se hur de större och mindre verken förhåller sig till varandra. Att svepa runt med blicken och plötsligt uppfatta något i ögonvrån, som talar till just mig. Att kunna gå tillbaka till något verk och se det en extra gång, nu med nya ögon efter att ha sett andra delar av utställningen.
Det blir då mitt eget urval, mitt eget intryck. Det som berikar mig. Är det inte därför jag ser på konst? Självklart är det också fantastiskt att få tillgång till intressanta fakta och tolkningar som konstvetarna delar med sig av och att kunna se all världens konst online. Men bara som ett komplement. Det finns egentligen ingenting som slår att få se på konst på plats.
Så mitt svar blir att självklart kommer jag fortsätta att som tidigare gå och se på konst på plats, men också att komplettera med den konst online som jag inte kan se på något annat sätt. Att få det bästa av två världar.
