Härd vid Juvulns strand, Kalls socken, Jämtland. Foto: Anna Engman/Jamtli
Samer i Sverige har små möjligheter att påverka hanteringen av det egna kulturarvet. Trots att Sverige och svenska arkeologer ställt sig bakom flera internationella policys för urfolk och kulturarv, går implementeringen av riktlinjerna långsamt. Det gäller inte minst den kommersiella arkeologin. Det visar forskning vid Linnéuniversitetet.
Enligt FN:s Declaration on the Rights of Indigenous Peoples, som Sverige undertecknade 2007, ska ett urfolk ha insyn i och inflytande över hanteringen av det egna kulturarvet. Men hur efterlevs denna policy i praktiken? Charina Knutson är doktorand i arkeologi inom forskarskolan GRASCA vid Linnéuniversitetet. I sin licentiatavhandling har hon undersökt hur det uppdragsarkeologiska systemet i Sverige fungerar i relation till landets urfolk, samerna, och studerat deras medverkan i arkeologiska projekt.
Undersökningen baseras på en arkivstudie av uppdragsarkeologiska rapporter i Jämtlands län, och intervjuer med personer som på olika sätt arbetar med samiskt kulturarv. De projekt som har undersökts är utredningar för vägdragningar, kraftledningsarbeten, byggande av vindkraftverk och anläggningar för vinterturism.
Samerna kontaktas sällan
– Mina resultat visar att samerna sällan blir kontaktade eller involverade i arkeologiska projekt. Arkeologerna utför ofta sitt arbete utan dialog med urfolket. Det gäller i synnerhet inom den kommersiella arkeologin, där det finns en viss konkurrens om uppdragen och företagen vill hålla nere kostnaderna, säger Charina Knutson.
– Nackdelarna med att göra de arkeologiska uppdragen utan samverkan med samerna är främst två: samerna känner sig överkörda och förbisedda, och arkeologerna kan gå miste om viktig information om områdets kulturhistoria, säger Charina Knutson.
Hanteringen av samisk kulturmiljövård skiljer sig också mellan olika län, och mellan olika arkeologiska företag. Det blir ett problem i sig, eftersom det samiska samhället har svårt att veta vad som gäller i just deras område, och hur de ska kunna påverka systemet att bättre motsvara deras förväntningar.
Men det finns också hoppfulla inslag i studien. I intervjuer framkommer att många markexploatörer inte alls skulle motsätta sig samisk medverkan och kompetens, även om det skulle öka kostnaden för projektet. Inom länsstyrelsernas nätverk finns också ambitioner att hitta gemensamma strategier för samisk kulturmiljövård.
– Länsstyrelserna har en nyckelroll i det uppdragsarkeologiska systemet. Jag hoppas och tror att de har ett bra utvecklingsarbete på gång, där de dels hittar sätt att uppmuntra arkeologiska företag att samarbeta med det samiska samhället, dels pratar ihop sig sinsemellan, säger Charina Knutson.
– Att börja ändra rutinerna för uppdragsarkeologin kan vara en bra ände att börja i. Nio av tio arkeologiska projekt i Sverige är kommersiella uppdrag, och samiskt kulturarv finns konstaterat på minst 50% av Sveriges yta. Så det skulle få stor effekt, säger Charina Knutson.
