Flyttbara, varma och lätta att massproducera – och representerade alla sociala skikt i samhället. Trähusen hade en fundamental betydelse i det tidigmoderna Sveriges stadsmiljö visar en avhandling i arkeologi. Men stenhusen är oftast de enda historiska husen som bevarats.
Avhandlingen behandlar svensk stadsbebyggelse i trä från år 1470 till 1800 och jämför trähusbebyggelsen över och under mark i Göteborg, Nya Lödöse, Falun och Stockholm, som representerar olika typer av städer och miljöer.
– Något som förvånade mig var att husbyggnation i korsvirkesteknik var så vanlig utanför Skåne och Halland, korsvirkeshus fanns även i Göteborg, säger Andrine Nilsen, doktorand i arkeologi vid Göteborgs universitet.
En större uppmärksamhet och noggrannhet i undersökningen av arkeologiska lämningar av trähus behövs, med mer detaljerad dokumentation när sådan är möjlig, menar hon.
– Det behövs en breddad förståelse för variabiliteten av planlösningar, byggnadstekniska blandningar av tex knuttimring, korsvirke och skiftesverk och deras geografiska utbredning.
Hennes avhandling initierar en livligare diskussion om våningshus som var viktiga komponenter i stadsvyn men är svåra att hitta arkeologiskt.
Nilsen betonar vikten av tvärdisciplinära studier, i detta fall arkeologi, bevarade hus och historiska källor.
– Trähusen (det vanliga) kan inte alltid förlora mot exempelvis stenhus som ses som atypiska eller unika inom kulturmiljödiskussionen. Det vanliga kanske ligger närmare det som fler föredrog och i sin tur relaterar fler minnen, som också är intimt förbundet med det traditionella, säger Andrine Nilsen.
Stenhusen var oerhört få i de flesta tidigmoderna svenska städer och kan sällan sägas företräda bebyggelsen i stort, men de är ofta de enda historiska husen som bevarats. Därför måste svensk trädstadshistoria sökas arkeologiskt, vi vet idag ganska lite om hur städerna såg ut och fungerade.
Ett spännande resultat av studien är att nya isoleringsstrategier för ett varmare inomhusklimat kom som en reaktion på den lilla istiden, cirka 1430–1850.
– De få återstående tidigmoderna trähusen i stadsmiljö bör därför behandlas med den respekt de förtjänar, de har nu blivit det unika eller atypiska på grund av bränder, rivningar och ogenomtänkta renoveringar. Trähusen representerar dessutom alla sociala skikt i samhället vilket bör framgå i bevaringsprogrammen.
En annan viktig aspekt som Nilsen betonar är hur vi kan förstå den tidigmoderna staden utan att också undersöka den perifera stadsbebyggelsen och produktionsplatserna i förorterna, alltså direkt utanför stadstullarna. Majorna, utanför dåvarande Göteborg, hade djuphamnen och möjliggjorde Göteborgs ekonomiska expansion. Majorna var också hem till en stor del av Göteborgs arbetskraft men även till sjökaptener och andra som föredrog det havsnära läget utanför tullarna.
Förstäder skyddas sällan av fornminneslagen som ofta följer stadsgränsen och därför undersöks de sällan arkeologiskt. Följden blir gärna stereotypa föreställningar, utan genomträngande djupare studier, som kan vara direkt missvisande.
Den tidigmoderna staden hade många komponenter gemensamt med den moderna staden, som en stadsplan med reglerade raka gator och torg men också exempelvis Göteborgs kanalsystem. Stadsdelar med bevarad historisk miljö är ofta uppskattade bostadsområden och även turismaspekten pekar mot en ökad närvaro i områden som reflekterar ett tidsdjup med utseendemässigt lokala särdrag gentemot den moderna bebyggelsen.
– Förhoppningsvis bidrar min studie till ett ökat bevarande av historiska miljöer och att trähusen uppvärderas inom kulturmiljön.
Nilsen visar i sin avhandling på vikten av kontext, alltså att sätta husen i ett samtida och nutida socialt sammanhang belyst från flera olika aspekter – således ett steg bort från en rent teknisk undersökning av hus.
Andrine Nilsen:
Vernacular buildings and urban social practice. Wood and people in early modern Swedish society
Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet
Disputation: 18 september 2020
