MAGASIN1

Året är julen 1936, jag är fyra år fyllda. En farbror spelar munspel. Oj, så härligt det låter! Jag vill ha ett så`nt. Spelar filipin med pappa om ett munspel. På nyårsafton gäller det att hinna säga ”filipin” före honom. Smyger in tidigt på morgonen till föräldrarnas sovrum och ropar ”Filipin” i pappas öra.  Han sticker handen under kudden – och drar fram ett munspel. Vet inte till mig av lycka. Hela dagen övar jag i min hemliga vrå i källaren. På kvällen spelar jag ”Mors lille Olle” alldeles felfritt för pappa och mamma. De är mycket imponerade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Går fjärde året i folkskolan. En dag säger fröken att jag skall lära mig spela ett-blåsinstrument. Är uttagen till en blivande blåsorkester som kommunen har ordnat. En gammal fanjunkare lär oss spela, jag blir tilldelad en trumpet. Ganska snart marscherar vi och spelar trudelutter för glada pappor och mammor efter vägkanten.

Det är roligt. Hemma har min äldste bror dragit igång en familjeensemble. Han trakterar fiol, bror nummer två klarinett, äldsta systern piano, syster nummer två fiol, och jag blåser i min trumpet. Det låter inte så bra, tycker äldste brodern. En cello vore mycket finare. En sådan köps in och familjerådet bestämmer att jag skall börja spela cello. Lektioner får jag av en skolvaktmästare som    är duktig cellist. Snart spelar vi duetter och jag är kvalificerad även till familjeensemblen. Pappa är präst och många människor besöker hemmet. Stolt kommenderar han oss att spela för gästerna medan han avnjuter sin sjöskumspipa i favoritfåtöljen.

Snart finns jag i läroverket där jag under tonårsångest och allmän vilsenhet försöker hitta min plats. Det lyckas inte så bra. Det enda roliga är teckningslektionerna och musiktimmarna. Slutar efter några år med usla betyg i flera ämnen, men får premium i teckning. Familjen flyttar till Gävle och ny skola väntar. Får gå om ett år.

Men tillvaron börjar ljusna. Fortsätter öva på cellon och hittar en duktig cellolärare i Gävle Symfoniorkester som tar sig an mitt spel. Det blir en kickstart. Han behandlar mig med respekt och självförtroendet ökar snabbt. Ibland följer jag med som bladvändare när han gör konserter med sin trio, till och med vid direktsändning i radio. Pirrigt men hedrande och lärorikt. Spelar med i Skutskärs Orkesterförening.

Efter realexamen fyra år på lärarseminariet. Halkar in på ett bananskal och har ingen aning om vad som krävs av en lärare. Känner ingen längtan men har i alla fall fyra år att fundera. Upplever stor ofrihet och längtar att bli fri från vuxenförtryck. Känner mig vuxen sedan länge och vill fatta egna beslut. Några ämnen håller modet uppe – musik, teckning, psykologi och svenska. Övrigt pluggas pliktskyldigast. Matten är en plåga.

Färdig lärare. Men friheten får vänta. Först tio månader i kronans kläder. Prövande och ofta deprimerande. Svårt att känna mening i tillvaron. Så äntligen dags för första lärarjobbet, första löningen, första bilen – en Volvo modell 1932 med reservdäck på stänkskärmen. Åker ut till en skogsbacke tillsammans med glada kollegor och målar bilen i glada färger. Den döps till Se Bastian och får texten ” Hosta bör man annars dör man”.

 

 

Nytt jobb, helår i Nynäshamn. Börjar spela i Orkestersällskapet och får till och med solouppdrag. Efter nyår femton föreställningar i en nyårsrevy med trumpeten som första instrument. Otroligt roligt tillsammans med glada och uppsluppna människor. Bor i egen lägenhet och tycker att livet är ganska härligt.

Men jag vill bli bättre på min cello. Längtar till Stockholm där alla möjligheter finns. Säljer allt jag äger och flyttar med några kassar till ett inackorderingsrum på Kungsholmen. Söker in på Borgarskolans musiklinje och tar cellolektioner under fem år. Jobbar i skolan med elever som har särskilda svårigheter, övar cello, jobbar extra som blockflöjtslärare, cellolärare och körledare, träffar min blivande fru och lyckades få kontrakt på egen lägenhet. Livet har verkligen satt fart.

Mina två första döttrar föds. Börjar längta till ett lugnare liv någon annanstans. Får efter åtta år i Sto0ckholm tjänst på bondlandet mellan Stockholm och Uppsala. Flyttar in i tjänstevilla med månadshyra på sjuttiofem kronor. Underbara ungar i skolan, lantligt och idylliskt med trevliga föräldrar och grannar. Snart en dotter till och tillvaron på högvarv. Längtar att bli bättre cellist, tar cellolektioner igen under fem år för solocellisten i Radioorkestern. Sjunger med i kyrkokören. Njuter av livet.

Men tiden ändrar livets förutsättningar. Barnen växer och deras utveckling har högsta prioritet. Det börjar bli obekvämt med alla skjutsar till musiklektioner och annat. Själva börjar jag såväl som min fru längta efter fortsatt kulturell och andlig stimulans. Livet på landet är ganska begränsat till det livsnödvändiga.

Efter ett antal års väntan har vi fått tomt i Uppsala.  Min fru är också lärare, vi söker tjänst där, och får båda ordinarie förordnande. Efter full dag i skolan åker jag de fyra milen in till tomten och leder med sakkunnig hjälp bygget som efter ett halvt år, lagom till jul, är färdigt att flytta in i.  Det tar sedan ytterligare tre år av min fritid att få det helt klart.

Staden är full av möjligheter. Har redan före flytten börjat spela i Kungliga Akademiska Kapellet som cellist, universitetets egen symfoniorkester med anor från sextonhundratalet. Blir kvar under trettio fantastiska år, fulla av oförglömliga upplevelser med berömda solister och stor musik, ofta tillsammans med stadens körer. Därutöver spelningar i kyrkor och sammankomster tillsammans med pianist eller kammarmusikgrupp. Men allra roligast är att spela och framträda mid familjen som snabbt utvecklas till en väl fungerande kammarmusikgrupp med instrumenten två violiner, oboe/blockflöjt, cello och piano/sång.

 

 

 

 

 

 

 

Under tio sommarkurser är jag lärare i kammarmusik på Väddö Folkhögskola och ensembleledare för musikskoleelever vid Ekebyholmsskolan.  Några år leder jag Knivsta Kammarorkester. Är därutöver i flera år engagerad i ideellt arbete inom Konstsommar och Kammarmusikföreningen som arrangerar konserter och utställningar. Hoppar efter tjugoåtta år av skolarbetet och får tjänst som musiksekreterare, först på Upplands Musikstiftelse och de sista nio åren före pensioneringen på Uppsala Musikskola.

Under en livskris med bland annat en smärtsam skilsmässa har jag börjat skriva poesi för att sätta ord på mina känslor.  Fortsätter sedan skriva dikter livet igenom. Musikartiklar blir det också under några år i två uppsalatidningar samt ett par uppsatser i musikvetenskap. Debuterar som åttioåring med min första diktsamling. Ger fem år senare ut en roman som legat i byrålådan under tjugotre år. Skriver alltmer, ger ut ytterligare en diktsamling samt noveller i olika antologier.

De sista fem yrkesverksamma åren arbetar jag halvtid, fem dagar arbete – nio dagar fritid. Det är en önskesituation som möjliggör ett helt annat liv. Nu kan jag äntligen uppfylla livslånga drömmar som endast kan förverkligas genom gott om  tid. En stor dröm sedan unga år är att få möjligheter till kontinuerligt konstnärligt skapande på allvar. Får första gången förvekliga den en sommar på Fårö 1963 då jag under två månader strövar runt på ön och målar landskap. Kommer sedan hem med femton målningar, lycklig och hungrig på en fortsättning. Men krävande lärarjobb och växande familj ger framledes inte nödvändig tid. Måleriet får med några undantag vänta ytterligare trettio år.

 

 

 

 

 

 

Samtidigt med övergången till halvtid kommer jag och min nya fru över en underbar lokal mitt i Uppsala. Den blir konstgalleri under två fantastiskt givande men mödosamma och lärorika år då jag får god inblick i konstvärldens hemliga och märkliga koder. Förutom svenska konstnärer från när och fjärran bjuder vi på konst från Tyskland, Holland, Norge, Japan och Jugoslavien.

Men det egna skapandet får alltså vänta på sin tid. Den kommer äntligen 1990 efter all turbulens med skilsmässa och så småningom ny relation och giftermål. Jag är femtioåtta år och full av lust och kraft att äntligen förverkliga de drömmar och visioner som så länge levt oförlösta inombords. Tillsammans med min nya fru reser jag på målarläger i Härjedalen och Spanien.  Målar i naturen och försöker hitta intressanta motiv även inom andra områden. Men ganska snart upplever jag det givna och utsagda motivet som en hämmande faktor.  Känner mig låst och hämmad. Behöver total frihet.

 

 

 

Stegvis arbetar jag med olika idiom. Prövar ett tag att utgå från en rent föreställande förebild som jag sedan skapar om på mitt sätt. Skapar sedan fantasifoster som jag kallar ”Being” vilket betyder ”varelse”, något som finns. Det blir märkliga figurer som blir såväl abstrakta som föreställande. En annan period målar jag ”Fåglingar”, fågelliknande skapelser som kan ha tre ben eller två huvuden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under två perioder använder jag ägget som motiv. Första gången är det symbol för livets potential och aspekter och nästa gång tänker jag mig ägget som vår värld där olika människoraser och kulturer tvingas leva i balans och harmoni för att det bräckliga skalet inte skall krackelera

Periodvis målar jag också efter ett helt annat koncept. Min personlighet har precis som alla andra olika karaktärsdrag som många gånger kan förefalla helt motsatta och/eller oförenliga. Ovan beskrivna måleri med undantag för äggmåleriet brukar jag karakterisera som ett uttryck för min känslomässiga, ”vilda” och fantasifulla sida som är mycket stark i mig. Här släpper jag loss och försöker spränga gränser, frågar inte om lov. Den andra polen är en ordningsam, intellektuell och beräknande sida. Den kräver ordning och reda, planering, kontroll och eftertanke. Detta måleri tar sig uttryck i geometriska figurer som kombineras till en harmonisk enhet.  Här är ”balans” och ”harmoni” nyckelord. Den sidan är också en viktig del av mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stundtals under dessa år blir målningarna rent abstrakta, med det dröjer ända till 2015 innan jag tar steget fullt ut och går in i ett måleri helt utan föreställande inslag. Jag vill skapa bilder som lever sitt eget liv där betraktaren kan vandra runt och göra sina egna upptäckter. Mina senaste utställningar har jag därför kallat ”En annorlunda verklighet”. Målningarna har inga titlar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sammanfattningsvis ser jag i backspegeln ett brokigt, händelserikt och sökande liv som drivits fram av en obändig lust att upptäcka, pröva och smaka på livets många frestande frukter. Kultur i olika former har varit min största kraftkälla, framför allt kärleken till musik, konst och litteratur/språk. I skrivande stund befinner jag mig i livets utförsbacke men stretar ändå på i hopp om ännu en tid av skapande och upptäckande. Så mycket finns kvar att uppleva!

 Copyright-Ingemar Härdelin-September 2019