I somras besökte jag som vanligt södra Dalarna för att se årets upplaga av konstutställningen Avesta Art. Jag har vid tidigare besök imponerats av hög kvalitet och spännande konstnärskap.
I årets utställning medverkar sexton konstnärer från åtta länder, förutom Sverige, Storbritannien, Italien, Polen, Tjeckien, Iran, Mexiko och Kuba. Jag tar upp ett urval, mitt personliga.
Bild: Karen Oetling, Erik Ravelo
Avesta Art arrangeras sedan 1995 i Avestas gamla järnbruk Verket. Innanför de grönaktiga slaggstensväggarna, bland väldiga ugnar och valsverk låter man samtidskonsten samsas med industrihistoria och naturvetenskap på en fascinerande sätt. I Verket har man en levande verksamhet med konstutställningar, Avesta Art Academy konstutbildningar, inlevelsemuseum, kulturkvällar med opera, föredrag m.m. Man har konferenser, marknader.
Årets tema ”Struktur” är brett och kan innefatta allt ifrån samhällsstrukturer till naturens egen inre ordning. Det är intressant att utställningen visas i Avestas gamla järnbruk Verket med sin spännande industrihistoria. Strukturerna i järnverket och i bruksorten var strikta både i produktionen och i samhället utanför.
Det är en stark utställning. Konstnärerna har närmat sig begreppet struktur från lite olika håll. Några skildrar strukturer som raseras. Några tar ett steg till, fokuserar på transformationen där något nytt kan ges plats. Ytterligare några visar verk där natur och vetenskap möts.
Flera konstnärer har skildrat förlorade, förstörda hem, platser för gamla minnen och drömmar, det som en gång var. Vad minns man, vad blir symbolen för hemmet, ursprunget, identiteten?
Raha Rastifard med rötter i Iran visar en rad foton av bergen vid horisonten i Nahavand. Som en lång smal bård följer fotona väggarna. Bergens former har av Sirous Namazi tolkats och skrivits ut med 3D-skrivare till arkitektoniska modeller. På dem har Raha Rastifard med vacker stil skrivit dagboksanteckningar på persiska. Modellerna har i sin tur fotograferats.
Sirous Namazi väljer att i en installation visa sin familjs minnesfragment av hemmet efter att de flytt. Det är föremål som en dörr, ett fönster med persienner, ett handfat, men inga väggar. I ett annat verk har han av galler konstruerat en bostadslänga i flera våningar med små hopträngda bostäder i olika färger, var och en försedd med två fönster och en dörr. Vad är det som gör ett hem?
Att förlora sitt barndomshem i en plötslig brand. I en serie fotografier dokumenterar Helene Smitz hemmet, rum för rum. Visar förödelsen, sot och vatten, brända föremål fulla av minnen. Hon skildrar den personliga förlusten av det hon kallar ”den scenografi som var mitt hem”.
Även OLEK (Agata Oleksiak) skildrar i installationen ”In the Blink of an Eye” hemmet. Utanför en röd liten stuga står en cykel helt invirkad i garn i vackra färger. Ytterdörren står välkomnande på glänt, i fönstren finns gardiner, blommor, en lampskärm, hela inredningen är virkad. Miljön andas idyll – tills man tittar in och ser förödelsen. Saker är omkullvälta, trasiga. Intill ser man i en video attacken, hör explosionerna när hemmet förstörs. Det är mycket starkt, kontrasten mellan idyllen och bomberna, mellan vardagen och en våldsam verklighet är stor. I det här verket har OLEK arbetat tillsammans med nyanlända kvinnor som flytt från sina hem i Syrien och Ukraina. OLEK har kallats ”Virkdrottningen”, hon har i sitt konstnärskap tagit det traditionellt kvinnliga hantverket virkning till en professionell konstnärlig nivå.
Karen Oetling och Erik Ravelo visar i ”Facing” fem stora vackra kvinnoporträtt, allvarsamma och sorgsna, utförda med syra på järnplåt. I sitt mycket starka verk tar de upp problematiken med våld mot kvinnor, särskilt syraattacker som sker i en rad länder, men även här hemma. ”Vi vill visa att syra kan skapa skönhet, i stället för att förstöra den”. Konstprojektet är ett samarbete med italienska organisationen ”Smile again” som i Pakistan arbetar för sjukvård av skadade kvinnor och lagstiftning mot syraattacker. En film om deras verksamhet visas i anslutning till porträtten.
Petra Bauer anknyter i sin installation ”Kvinnor i kamp” till den fasta strukturen i bruksorten där männen fanns i produktionen i järnverket, medan kvinnorna, deras mödrar, hustrur, systrar, döttrar, arbetade med boskap och odlingar, med barn och hem.
I ”Kvinnor i kamp” visar Petra Bauer affischer och foton från den tidiga kvinnorörelsen i Sverige före 1921. Affischerna riktar sig till kvinnor ur alla samhällsklasser. De bjuder in till möten med föredrag och dialog för att mobilisera fler kvinnor i arbetet för kvinnlig rösträtt och kvinnans rätt i samhället. Att stärka kvinnorna, ge dem kunskap och verktyg för att kunna ta plats i samhället och på sikt förändra samhällsstrukturen. Fotona visar kvinnoklubbarnas medlemmar och styrelser snyggt uppställda med ordförandeklubban på bordet. Ett viktigt ämne som fortfarande 100 år senare är aktuellt. ”Kvinnor i kamp” visades vid Venedigbiennalen 2015.
Hur reagerar vi när samhällsstrukturerna, livsvillkoren snabbt förändras, när de invanda sociala reglerna inte längre fungerar? I Francesco D´Inceccos installation sitter gestalter håglöst i burar. Utanför, från taket hänger gevär. Gestalterna verkar vara i sina egna världar, någon tittar i mobilen, någon dricker öl, andra sitter bara och hänger. Frågan är om de är instängda i burar för att skydda oss andra från dem. Eller har de själva valt att stänga burdörren om sig för att få ett eget livsrum, för att försvara sin integritet. På vilken sida om gallret hör vi själva hemma?
Så åkte jag allra högst upp i Verket. Ur hissens högtalare ljöd Ola Sandborgs fina ljudinstallation H#. Den fick mig att då och då ta hissen och åka några våningar, bara för en stund av stillhet mellan de starka konstverken.
Högst upp under taket visar Magnus Alexanderssons en serie abstrakta målningar i starka, klara färger. Med smala ränder i lager på lager, med vinklar och hörn skapar han bilder med djup. Kanske föreställer de byggnader, kanske är det landskap. Målningarna är vackra. De känns lugna och harmoniska trots de starka färgerna.
En liknande känsla ger Helene Hjortlunds lätta skulpturer i ståltråd lindade med ljust lingarn. Flera har fina organiska former, andra ger associationer till runor, kyrkvalv. Några hänger från taket, tycks sväva, andra står på stengolvet. Det är stilla, meditativt.
Alexandra Carr vill i sina verk visa på mönster i naturen och i fysiken och söker efter en universell ordning. Hon gör mönster med roterande magneter och järnflisspån. Med hjälp av många små porslinsfigurer uppsatta på en vägg söker hon visa Fibonaccis Phi, den gyllene spiralen, som man kan se i såväl levande organismer t.ex. blommor och snäckor, som i vädersystem och galaxer. Hon menar att ”genom att iaktta naturens mönster och fysikens fenomen kan vi människor förstå både materien och oss själva”.
Ut i rymden ger sig också Jakub Nepras med sina ”videoskulpturer”. På en vägg projiceras myller av liv i starka färger och former. Från taket hänger ”Transmitter” byggd av plexiglas och strandfynd. Kanske är det en rymdraket för färd ut i vintergatan, eller möjligen en satellit som fångar upp och skickar våra samtal, texter och bilder, både tillbaka till jorden och ut i universums oändlighet.
Som vanligt kunde jag som avslutning inte låta bli att gå omkring en stund i Kjell Engmans installation om Verkets egen mytologiska ”Vita frun” (2006), där den vackra glaskonsten omges av ljus- och ljudspel. Ett verk som tillhör den permanenta samlingen.
Årets Avesta Art talar till alla sinnen. Det är en mycket stark utställning som rör vid många av vår tids svåra frågor utan att för den skull tappa det historiska perspektivet. Samtidigt är det en vacker utställning. Så missa den inte!
Avesta Art pågår till 18 september, så än finns tid för ett besök. Gå gärna in på Avesta Arts hemsida (verket.se/avesta-art) och läs mer om utställningen, om tidigare års utställningar och om den intressanta permanenta samlingen.
