Louisiana är en plats ständigt hotad av nya orkaner och översvämningar. Där har Hannah Modigh med sitt poetiska bildspråk i Hurricane Season skriande angeläget lyckats fånga det djupt allmänmänskliga mitt i det ibland omänskligt utsatta. Här vibrerar dovt hot om död och förstörelse parallellt med en stark känsla av leva i nuet. Idag öppnar utställningen på Fotografiska.
De sitter där runt ett bord fyllt av papper. Tre män. Med tatueringar på sina kroppar i ett rum fyllt av symboler. Ku Klux Klan-symboler. Stämningen är lojt avvaktande, parad med den där vibrationen av underliggande hot. Den som genomsyrar Hannah Modighs eteriska svit Hurricane Season där hon levt tätt samman med människorna i det orkandrabbade fattiga Louisiana. De som under samma himmel lever med detta hot, men som synes aldrig gör det sida vid sida, utan alltid segregerat uppdelat i vi/dem, beroende på hudfärg, med fattigdomen gemensam. Där en överväldigande majoritet av dem som sitter i fängelse är svarta och de gör det ofta i privat nansierade fängelser, vinstdrivande verksamheter. Så återigen går det ofria svarta människor på fälten och plockar bomull i stekande sol…
”Det började med att jag ville forska i en machokultur som jag tänkte fanns i detta område. Där blev jag slagen av hur segregerat det fortfarande är. Och genom att grupperna lever så åtskilda cementeras ständigt detta destruktiva vi kontra dem-system. Jag dras till natur och hud, som övergivits, som lämnats. Natur och hud som är utsatta och kopplingen dem emellan. Jag har ett stort intresserad av hur omgivningen påverkar en. Var vi hör hemma. Och använder mig ofta av många bilder för att skapa en känsla av att vara fast i en repetition av känslor. Att det går i loopar och det är svårt att bryta sig ur sitt arv ”, berättar Hannah Modigh.
Att hon presenterar KKK-anhängarna sittandes runt det där bordet »en vanlig dag på jobbet«, istället för den gängse bilden av dem i huvor och brinnande kors, gör intrycket så mycket starkare. Det systematiska, behovet av att tillhöra, vara en ofta infödd del i en klan, att ha en plats att gå till, oavsett mål med verksamheten.
”Jag försöker hitta en vardaglighet i de mest intensiva miljöer. Vardagssituationer med en dödsmedvetenhet. Där letar jag efter kroppsspråk och fäster stor vikt hur man håller sin kropp, hur kroppens rörelser är. Det säger mycket om en som person, var man är och om ens historia. För mig är det viktigt att genom mitt konstnärskap tolka situationerna snarare än att dokumentera eller döma dem. Att lämna över denna min tolkning till betraktaren och låta bilderna skapa processer där, för jag driver ingen tes. Det är upp till betraktaren vad fotografiet väcker.”
När nu Fotografiska för första gången presenterar en separatutställningen med Modigh är detta något Exhibition Manager Pauline Benthede är mycket glad över.
”Vi har följt hennes spännande utveckling en längre tid och Hanna Modigh deltog i vår Höstsalong 2015 som ett av juryns val, med verk från olika serier. Att nu presentera Hurricane Season är en naturlig följd av att hon, med sitt unika fotogra ska språk, etablerat sig som en av de mest intressanta fotograferna. Göran Segeholm, vår huvudlärare på Fotografiska Akademin menar att om det fanns kvar en enda kamera i världen så skulle han sätta den i händerna på Modigh, det är ett omdöme som säger det mesta … ”
För tredje gången har mångfaldigt prisbelönta Modigh sökt upp en amerikansk plats med tuffa levnadsvillkor och skapat hjärtskärande vackert fotografi, som genom hennes alter blir en poetisk betraktelse över hur tillvaron gestaltar sig när civilisationens fernissa är tunn.
Med döden ständigt närvarande får till resultat att livet ofta levs snabbt, farligt och utmanar ödet. Livet kan ju kännas mycket påtagligt och starkt när det är hotat, att när man lever i nuet uppstår också ett slags avslappnad glädje i det. Då är det inget märkligt i att till exempel låta sin bil en varm dag bli en pool, vem vet, om två månader kanske ändå bilen är krossad under ett nedfallande träd? Här blommar även tydliga kulturella uttryck som det speciella cajun-köket med sina skaldjur och bluesmusiken är legendarisk.
”Detta förhållningssätt är en del av varför det är lättare för mig att närma mig människor utan min vanliga kontext och dess förväntningar på vem jag är och hur jag ska vara. När jag möter dessa främlingar så möter jag också sidor av mig som är nödvändiga för mitt fotograferande. Nästan inget är planerat utan jag tar mig ofta slumpvis från plats till plats och låter mig föras i olika riktningar genom att följa med i det som händer runt omkring mig, genom de möten jag har med människor. ”
2010 fick Modigh Stora Fotobokspriset för Hill Billy Heroin och nu blir även Hurricane Season bok utgiven på Max Ströms förlag, vilken släpps i samband med öppningen av utställningen. Modigh tar med oss till där det rådande sättet att leva med rädslan, parallellt med att ”att ta dagen som den kommer”, ofta är att låta den omformas till vrede.
”Här finns ett subtilt språk där det som händer ligger under ytan. Som ytspänning redo att spricka eller att vara fast i en glaskupa. Inte skrika ut smärta utan svälja den. Det är ofta det jag porträtterar. En tysthet, en väntande energi. Ett tillstånd som handlar mycket om personens inre. Frågor som kanske inte har några svar – än svar som inte har några frågor. ”
I hennes vackra fotografi, där hon arbetat extremt intuitivt med platsens stämning vibrerande i sin egen kropp, är verkligheten ständigt som i orkanens mitt: Att det vardagliga bär budskapet om att inget är att lita på – inget är beständigt.
För här kan det när som helst smälla till; av våld, av katastrof. En käftsmäll, vare sig den utdelas av moder natur i form av ännu en orkan med översvämningar à la Katrina eller mellan hennes barn som segregerade lever under detta hot av naturens våld, i samspel med stor fattigdom och utanförskap. För i förödelsen efter katastrofen är du ännu mer ensam än minuterna före, i att försöka lappa ihop det som trasats sönder. Ett trasigt hjärta orsakat av att någon kär dött i kaoset, eller bara den sönderslitande hopplösheten i att ännu en gång behöva börja från början. Med vissheten om att det återigen kommer att komma en orkansäsong, en hurricane season, som riskerar att krossa allt.
Utställningen finns att se på Fotografiska från 10 juni till 28 augusti.
Fotografiska är en av världens största samlingsplatser för fotografi. Det är inget vanligt museum utan en internationell mötesplats för kunskap och upplevelser kring fotografins oändligt många uttryck och betydelser. Fotografiskas uppdrag är att tillgängliggöra det stora och det spetsiga. Att etablera Sverige i världen, och världen i Sverige.
Axel Eriksson
