27 februari- 5 juni.
Olof Sager-Nelson: Porträtt av Jeanne Eriksson-Tramcourt, 1893. Foto: Tord Lund. Bild beskuren.
Sekelskiftet 1900 var en epok av stora omvälvningar med industrialisering, modernitet och vetenskap. Samtidigt väcktes en önskan hos många att vända blicken mot tillvarons skuggsidor och mysteriet att vara människa.
Olof-Sager Nelson(1868-1896) var konstnär mitt i denna turbulenta tid och blev känd för sina själfulla porträtt. Han föddes i Värmland och utbildade sig till konstnär i Göteborg. Sager-Nelson drogs till konstlivet i Europa, där hans mest betydelsefulla verk målades. Konstnären återkom aldrig till Sverige, han avled endast 27 år gammal i oasen Biskra, Algeriet dit han sökt sig för att bota sin lungsot.
Den här utställningen innehåller närmare tjugo målningar av Olof Sager-Nelson och sätter in hans verk i ett större perspektiv. Ett rikligt urval verk av främst nordiska konstnärer som ingick i kretsarna kring honom, samt andra som verkade i samma anda visas också. Sager-Nelson framstår för första gången som del av en internationell tidsanda, inte som en svensk särling. Ernest Thiel intresserade sig för Sager-Nelson och han köpte fyra verk efter konstnärens död till sin samling här på Thielska Galleriet. Utställningens titel ”Anywhere out of the world” är hämtad från den franske poeten Charles Baudelaire och anspelar på själens rastlöshet och önskan att få överskrida verklighetens begränsningar-var som helst utanför världen! Längtan efter ett alternativ till samhällets nuvarande tillstånd kan vi känna igen i vår egen tid. Sager-Nelsons måleri utmärks också av ett djupt intresse för människan och påminner oss om att mötet meden annan, är en möjlighet att vidga sin egen värld.
Utställningen produceras av Göteborgs Konstmuseum.
Konstnärsrollen. Rum 1
Konsten och konstnärsrollen förändradesunder senare delen av 1800-talet.Konstens uppgift var att utgöra en upphöjd motkraft, en närmast helig plikt. I det inflytelserika Salon de la Rose+Croix i Paris, menade man att konstnären var den nya tidens präst, kung och profet. ”Deras ögon ser vad du inte ser” sa rörelsens ledare, Josèphin Pèladan. Det mystiska, det högdragna, det inåtvända sökandet och det stolt rebelliska finns med i flera av porträtten i denna sal. Den finlandsvenska konstnären Beda Stjernschantz tycks ha antagit rollen som hemlighetsfull poet, medan Olof Sager-Nelson verkar vara helt elektrifierad, som av ett extasiskt tillstånd .Han lämnade studier vid Chalmers i Göteborg för att ägna sitt liv åt konsten.
Det esoteriska och det mystiska förenades i ett motstånd mot det moderna samhället och mot den borgeliga smaken. Kritiken av tilltagande materialism och framväxande nationalism i Europa kopplade symbolismen till tidens radikala rörelser som anarkism, feminism och satanism. De kvinnliga konstnärerna blev mer synliga och närvarande. Bilden av kvinnan som välutbildad, självständig och intellektuell växer fram i motsats till mer vanligt förekommande motivkretsar där kvinnor figurerat som musor, andliga väsen, frestelse och fantasi.
Konstnärskretsar i Paris. Rum 2
Sekelskiftets symbolism var en internationell strömning som med hjälp av estetik ville utmana och överskrida vardagens och verklighetens villkor. Inom konsten tog man avstånd både från akademiernas idealism och impressionismens och realismens skildringar av verkligheten. Olof Sager-Nelsons inställning till symbolismen var kluven. Hemma i Sverige väcktes hans intresse tidigt, men väl i Paris ogillade han det han uppfattade dogmatiskt och osjälvständigt.
Porträtten här inne vittnar om den samhörighet och själfrändskap han fann i sin vänkrets i Paris bland konstnärer och modeller som Ivan Aguèli och Jeanne Tramcourt.
Madame Huot var författare, djurättsaktivist, feminist och ockultist. Sager-Nelson hyrde ett rum i hennes lägenhet i utkanten av Paris. Ernest Thiel besökte henne tio år efter konstnärens död och köpte porträttet. Munnen är sluten, men handen gestaltar en inre rörelse och en benhård viljestyrka.
Skymningsstämningar. Rum 3
Skymningen blev vid sekelskiftet 1900 ett populärt tema i konst, musik och litteratur. Timmarna mellan dagen och natten blev som en symbol för tidens sökande efter djupare dimensioner, bortom en grå vardag, eller ett gränstillstånd då tillvaron fick andra, oväntade former. Den blå himlen tycks förvandla bondkvinnornas vandring på den skånska slätten till ett mer allmänmänskligt tillstånd av sökande i Fritz Kärfves målning.
Från Paris sökte sig Olof Sager-Nelson vidare i Europa. Han trivdes i Belgien där han också ställde ut sin konst med lokala konstnärer. Den flamländska medeltidsstaden Brygge återvände han till vid flera tillfällen för att studera och måla. Författaren Georges Rodenbach hade givit ut en bok med text och fotografier om stadens ålderdomliga stämning som lockade många. De trånga gränderna, smala kanalerna och de svartklädda kvinnorna motsvarade konstnärernas vision av en uråldrig kultur. Pelle Svedlund är en annan svensk konstnär som skildrat gränderna i Brygge. Under 1930-talet var han intendent på Thielska Galleriet.
Den urbana miljön syns egentligen inte alls till i de symbolistiska konstnärernas motiv. Ernst Norlind tycks också använt ett gränstillstånd för att gestalta sitt eget sökande efter en mask för det moderna livet.
Ungdom och androgynitet. Rum 4
Framställningen av den mänskliga kroppen var den symbolistiska konstens högst ideal, som det formulerades av Josèphin Pèladan, ledare för konstsalongen Rose+Croix”…. Konsten måste uppfinna, måste skapa. Och vad konsten ska skapa är det tredje könet.” Att i konsten experimentera med kön var också ett sätt att utmana en av den borgerliga offentligheten. Adolescensen, åren mellan barndom och vuxenliv, ansåg Pèladan motsvara hans ideal för det tredje könet.
Ungdomen som livsålder diskuterades flitigt. Friedrich Nietzsche jämförde adolescensen med ett primitivt folkslag och Ellen Key hyllade ungdomars skeptiska inställning till traditionell uppfostran. Många av de symbolistiskt influerade konstnärerna valde modeller som befann sig just i övergången. Beda Stjernschantzs målning ”aforism” (1895) tillhör en av periodens mest suggestiva målningar av fascinationen för mellanålderns mystik.
Flickhuvud II (1890-tal) är kanske Sager-Nelsons mest androgyna människoframställning. Målningen knyter an till tidens tankar om att själen egentligen alltid är utan både ålder och kön, oavsett de yttre formerna.
Konstarternas överskridningar. Rum 5
Många av sekelskifteskonstnärerna intresserade sig för ytterligheter och gränstillstånd och lät sig inspireras av andra konstarter. Främst sattes musiken som genom sin immaterialitet av många ansågs vara den högsta konstformen. Tonsättarna Erik Satie, Claude Debussy och Rickard Wagner beundrades i dessa kretsar. Flera målningar härinne gestaltar musikens sinnliga kraft, som talar både till kropp och själ.
Litteraturen var också en inspirerande konstform när de symbolistiska konstnärerna sökte motiv till sina målningar utanför konstens värld. Den belgiske författaren Maurice Maeterlinck skrev nya versioner av gamla europeiska folksagor. Sager-Nelson inspirerades av dem och lät berättelsen om Prinsessan Maleines grymma öde bli till en målning. Flickan tycks placerad i ett gränsland mellan fantasi och verklighet.
Det andliga klimatet var i snabb rörelse. Frågan om människans koppling till varat undersöktes inom esoterism, spiritism och kristen mystik. Mångtydiga blickar riktades inåt mot människans skuggsidor och känslolivets spektrum, från sinnlighet, dröm och extas till melankoli, sjukdom och död. I målningen Melancholia har Magnus Enckell omvandlat frågor kring andligt sökande till konstnärligt tema.
Mitt i en tid av stark nationalism betonades inom symbolismen istället det kosmopolitiska och gränslösa. Den franske konstnären Armand Point besökte konstsamlarna Ernest och Signe Thiel i Stockholm i början av 1900-talet. Målningen Musan köptes direkt från konstnären. Lagerkvisten och pappersrullen är attribut för den episka poesins musa som förknippas med det subjektiva berättandet. Den androgyna kroppen manifesterar också konsternas potential till överskridningar.
Bilden av människan. Korridoren
Porträttet blev ett viktigt motiv kring sekelskiftet 1900, genom att intresset för människans plats i världen ökade.”fort! Finns det andra liv?” skrev den franske författaren Arthur Rimbaud. En enkel och svindlande fråga som fångar den rastlöshet och oro som finns i tidsandan.
Olof Sager-Nelsons porträtt föreställer ofta nära konstnärsvänner. Bilderna har ofta ett gåtfullt och intensivt element av något outsagt, och rör sig mellan misströstan och hopp. Målningarna är dunkla och detaljfattiga, men gesterna skapar ofta en intim känsla. Fotografier från 1890-talet av de personer Sager-Nelson avbildar visar dock att han höll sig nära motivet, även i detaljer som till exempel kläder och frisyrer.
Somliga kritiker berömde Sager-Nelsons säregna uttryck, men de flesta förstod sig inte på hans gröntonade färgskala. Svenska Dagbladet skrev: Endast för kuriositetens skull må nämnas Hr Olof Sager-Nelsons kadaverösa porträttstudier, ansikten, vilkas färg skvallrar om la Morgue (bårhus på franska). De tycks alla ha känsla av att vara oskyldiga offer för samma färgblindhet och ha därför alla samma likbjudarmin.
För symbolisterna spelade den äldre konsten en viktig roll som en alternativ inspiration för att bryta med en samtida eller modebetonad skönhetsuppfattning. Sager-Nelson influerades av renässanskonstens mästare som El Greco, Botticelli och Michelangelo.
Patrik Steorn, museichef:
