Lennart Hellsing, nonsensordens och rimmens mästare har avlidit. Han blev 96 år.
Lennart Hellsing var en älskad centralgestalt i svensk barnlitteratur. När han fyllde 90 år, minns jag att man visade en fin film om honom på TV. I programmet sjöng han sin barnvisa ”Det var så roligt jag måste skratta”, en av alla tokroliga visor som jag lyssnat till som barn. Han sjöng om en trekantig gubbe med ”träskor och näverjacka och hatten kantad med korvaskinn.
Han satte sig på en pall i köket och drog ur fickan sitt munspel upp
han börja spela så allting dansa till skrim och skrammel och tjong och hopp.”
För mig har Lennart Hellsing genom åren varit mannen med ymnighetshornet som generöst gav oss en aldrig sinande ström av dikter och visor om figurer som muntert dansade och sjöng och hade alla möjliga upptåg för sig. Där fanns Krakel Spektakel och Kusin Vitamin som hängde och svängde i en gardin. Och där fanns herr Gurka som dansar både vals och mazurka, och Peter Palsternack i sin gula frack som dansade på tå och klack, och så Selma Selleri som svänger förbi i en kjol med broderi. Lennart Hellsing skrev inte om vardagslivet eller om traditionella vardagsfamiljer. Han skrev om dansande och sjungande grönsaker, växter och djur, gärna i något annorlunda miljö.
Lennart Hellsing hade en pedagogisk tanke med sina böcker. Han ansåg att dikt aktiverar själva livskänslan. Genom att förena ord, bild, musik och dans så ville han skapa allkonstverk för barn. Han ville väcka glädje och uppror hos barnen och få dem att upptäcka att livet är fantastiskt, fullt av rytmer, färger, dofter och äventyr. Med språket som rätt använt, med rytm och musik ville han slå en brygga mellan fantasi och verklighet, mellan kropp och rörelse.
Han sökte sig fram för att hitta rätt konstnärliga uttryck som kunde nå fram till barn och stimulera dem. Han menade att ”All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk”. Han skrev bl.a. ABC-boken (1961) för att göra det roligare för barn att lära sig läsa. I ”Sjörövarbok” (1965) inventerade han svenskans alla rörelseverb och i ”Skor” (2014) undersökte han adjektiven.
Lennart Hellsing var nyskapande. Av sina böcker och visor gjorde han också radioprogram, gav ut skivor och startade grammofonbolaget Snurr. Han samarbetade med en rad framstående konstnärer och musiker. Konstnärer som Poul Ströyer, Stig Lindberg och Fibben Hald illustrerade många av hans böcker, men även Sven Erixson, Stellan Mörner, Olle Olsson-Hagalund och Peter Dahl bidrog. Musiker som t.ex. Georg Riedel, Lille Bror Söderlundh och Knut Brodin har satt toner till hans visor. Det finns bilderböcker, visböcker och skivor.
Generation efter generation av barn har fått njuta av de halsbrytande ordlekarna och upptäcka magin i orden och visorna där hans dansande figurer drog fram. Över 100 böcker blev det till sist, ett stort antal visor och en sagoopera ”Svart är vitt, sa kejsarn”. Lennart Hellsing var verksam in i det sista.
Men Lennart Hellsings böcker och visor är inte bara för barnen. Även som vuxen är det en stor njutning att läsa och lyssna på Lennart Hellsing, att gå in i hans värld och bli förtrollad av hans fantasifulla experimenterande med ord och rytm.
När jag har läst för mina egna barn har jag insett att Lennart Hellsings ramsor och visor har flera bottnar. Under den glada livsbejakande ytan finns ett djupt allvar. Hans dikter tar ofta upp existentiella frågor. ”Boken om Bagare Bengtsson” (1966) har genom åren diskuterats, har ansetts vara kontroversiell, att man inte skall skoja med döden. Tiden var ikapp boken på 1980-talet när jag läste den för mina egna barn, som ville höra den gång på gång och se på Poul Ströyers illustrationer. Några rader ur boken:
”Nu är Bagar Bengtsson död
han har bränt sig på ett bröd
och här ligger han begraven i en limpa …..
Bullertina grät en tår
Och hon lade vid hans bår
en kaspaderkrans med beska bittermandlar….”
Lennart Hellsing har med sitt författande inte bara förnyat barnböckerna och barnvisorna utan har också fördjupat synen på barn. Definitionen på vad som anses vara barnkultur har vidgats och barnlitteraturens roll har stärks, både akademiskt, konstnärligt och medialt.
Han har genom åren på flera sätt aktivt deltagit i den kulturella debatten om barnlitteratur, bl.a. i samlingen ”Tankar om barnlitteraturen” (1963), liksom i det fackliga arbetet för att förbättra barnboksförfattarnas villkor. Han var hedersledamot av Svenska Barnboksakademien och var en av initiativtagarna till Svenska Barnboksinstitutet (1967) vars syfte är att främja forskning kring barnlitteratur.
Lennart Hellsing föddes 1919 i Västanfors i Bergslagen, var bosatt och verksam i Stockholm. Han utbildade sig till ingenjör och journalist, men var hela tiden inriktad på att bli författare. På 1940-talet började han samla in rim och ramsor från skolgårdar och från Kungliga Biblioteket i Stockholm. Han skrev poesi och texter för barn. Debuten kom 1945 med ”Katten blåser i silverhorn”, men redan ett halvår innan hade han börjat göra radioprogram för barn, skolradio.
Han var sedan 1953 gift med skådespelerskan Yvonne Lombard. De har 5 barn och flera barnbarn. Dottern Susanna Hellsing är även hon författare. Hon har bl.a. tillsammans med Lisa Bjärbo givit ut ”Bilderboks-retro” med utdrag från svenska bilderböcker från 1950, -60 och 70-talen. Där ingår också utdrag ut bl.a. ABC-boken och Krakel Spektakel.
Lennart Hellsing har tilldelats flera priser bl.a. Nils Holgersson-plaketten (1951), Astrid Lindgren-priset (1970), Litteraturfrämjandets stora pris (1974), De Nios stora pris (1987) och Svenska Akademiens stora pris (2014). Han blev hedersdoktor vid Stockholms Universitet 1989 och fick kungliga medaljen Literis et Artbus 1999.
Ur hans bokförlag Rabén & Sjögrens pressmeddelande citerar jag: ” Lennart Hellsing stakade ut en väg i nya landskap, där språket doftar och låter och där lekfullheten tas på allvar. I tomrummet efter honom finns allt det han har skapat kvar – en skattkista fylld med rim, fantasi och livsvisdom.”
Och vilken skattkista! Varmt tack Lennart Hellsing!
