I år firar Avesta Art jubileum. I 20 år har man i Verket, det gamla järnverket i Avesta, visat samtidskonst. De senaste 10 somrarna har jag varit en trogen utställningsbesökare. Varje gång jag rest därifrån, har jag inte bara varit imponerad av den höga kvaliteten på konsten, utan också fylld av nya tankar och perspektiv.
Årets utställning kallas ”Ett stycke tid”. Jag citerar ut katalogen: ”I Avesta Art 2015 möter vi konstverk med olika relationer till tiden. Det tidlösa, där tid och rum upphävs. Framåtblickandet. Återblickandet – flödet, lagren. Estetiska bild- och formspråk länkar till historiens mästare, andra uttryck är starkt kopplade till samtid och framtid ….. Mitt i tillvarons ogripbara flöde av händelser och information inbjuder Avesta Art 2015 till reflektion över tiden och tidens flykt. Här uppmärksammas, synliggörs och gestaltas olika fragment av tid, föreningar av tid och …. stycken av tid.”
Utställningen har fått sitt namn efter Tomas Nordbergs ”Ett stycke tid”, ett verk som skildrar elden vid järnframställningen. Elden med vars hjälp människan kan transformera det som naturen ger. ”Ett stycke tid” visades och köptes in till den första Avesta Art 1995, och tillhör nu den permanenta samlingen i Verket. Under mina besök i Avesta har jag ständigt återkommit till Tomas Nordbergs fina verk, ser allt fler dimensioner i det.
I årets Avesta Art medverkar sjutton konstnärer från fyra länder, förutom Sverige, från Finland, Tyskland och Irland. Jag tar upp ett urval, mitt personliga.
Allra högst upp i Verket visas Lovisa Ringborgs verk, foton som griper tag och anger tonen för hela Avesta Art. I hennes foton möts det medvetna och det omedvetan, vakenhet och dröm. Den föränderliga naturen och våra försök att förenkla, förstå och att förhålla oss till dess ständiga rörelser. I sina verk rör sig Lovisa Ringborg mellan olika tidsepoker som renässans och barock. Hon gör utsnitt ur naturen, bygger scener, kulisser. Hennes gestalter visas, täcks på ett närmast surrealistiskt vis. Hon ger stort utrymme åt betraktaren till egna tolkningar av vad hen faktiskt ser.
Om man sen tar hissen och åker ända längst ner i Verket möter man IC-98 (Patrik Söderlund, Visa Suonpää) videoinstallation ”Aftonland”. På två motstående väggar visas i det mörka rummet verken: ”II The place that was promised” och ”III The edge that was set”. Som besökare låter man blicken vandra fram och tillbaka mellan dem. Det är starkt. Avsaknaden av färger och de svart/vit/gråa tonerna förstärker känslan. ”Aftonland” hänger starkt ihop med Lovisa Ringborgs verk högst upp i huset. I Lovisa Ringborgs verk är människan fortfarande i dialog med sig själv och naturen, medan IC-98 längst ner i Verket visar en värld efter mänsklighetens undergång. Men det finns fortfarande hopp. Träden lyckas fortfarande stå kvar, kämpar. Några fjärilar flyger förbi.
I rummet bredvid står Victor Marx ”Träd”. Det höga trädet är byggt av återvunnet trä från ett gammalt skjul. Det är en transformation i flera steg, där de ursprungliga träden en gång huggits ner och blivit bräder, av vilka man byggt ett skjul, som i sin tur så småningom rivits och blivit material till Victor Marx ”Träd”. Ett kretslopp som blivit ett hyllningsträd till träden, till livskraften i ekosystemet, till naturen självt.
Micael Dahlén går i ett av sina verk tillbaka i konsthistorien och kombinerar det med den moderna tekniken. Som förlaga har han Leonardo da Vincis ”Mona Lisa”, som han menar kan delas upp i en miljon foton. Så bjuder han in besökarna att ta en selfie och lägga upp den på hashtaggen #iammonalisa. Bilderna laddas automatiskt upp, bildar en mosaik av besökarnas alla selfies på en vägg i utställningen. Tillsammans bildar de världens största moderna Mona Lisa. Frågan är när konst uppkommer, i skapandet, i betraktarens öga, eller däremellan? Idag tar många selfies i alla möjliga och omöjliga situationer och postar på olika sociala medier. För att visa vem man är? För att kliva in i en tillfällig identitet? Här får besökarna tillfälle att under en tid bli en del av Mona Lisa.
Bea Szenfelds futuristiska kläder i vitt papper som klippts till för hand och satts ihop till fantastiska kreationer. Att ses men inte bäras. Mode eller konst? Vackert, uppseendeväckande – och förgängligt.
Anna Anders däremot klär av sina personer och placerar dem i duschen. Som betraktare undrar man om de faktiskt står där bakom draperierna just nu eller….
Håkan Lidbos verk ”Whitewater” knyter an till Verkets industriella historia, till järnverkets beroende av forsen för sin verksamhet. Med datorns hjälp översätter han i realtid Dalälvens flöde strax nedanför Avestaforsen och kraftverket till grafiska bilder och toner. Ett flöde som i sin tur via elverkets ledningar ger el som går tillbaka till datorn.
Även konstnären Lennart Rodhe, (1997) har tolkat Avestaström, gjort ett mönsterpussel som mäter mer än tjugo kvadratmeter. Det verket tillhör nu de permanenta samlingarna.
Lätta och skira är Claire Morgans tre hängande stilleben. Små bitar av främst plast i olika färger hänger tätt i tunna nylontrådar och bildar stora geometriska former. Det är vackert, meditativt. De är fint ljussatta, skuggorna på golvet blir en del av konstverken. När jag går runt dem, tagen av den stilla rörelsen i verken, ser jag en död fågel inne i varje verk. Den klassiska påminnelsen memento mori (kom ihåg att du är dödlig) om livets ömtålighet och alltings förgänglighet.
Våra minnen, våra tidsresor, hur hanterar vi dem? Hanne Mago Wiklunds verk ”Där lade jag alla mina minnen. Det är bara skal transformerade till något annat” väckte min nyfikenhet. Verket består av lagerhyllor med väl igentejpade lådor av wellpapp – trodde jag tills jag kände på dem. De är i själva verket gjorda i stengods och porslinslera, är tomma skal som betraktaren själv i sitt inre får fylla med innehåll. Konstnären menar att vi alla behöver en fysisk sak eller en låda för att kunna minnas våra minnen.
Meta Isæus-Berlins verk ”Sedimenterade minnen/vulkanisk energi, förseglade” berör liknande frågor. Hon menar att om människan håller berättelsen om sig själv i sig själv en tid, låter minnen och händelser mogna, så finns eget utrymme att reflektera och att välja vad som skall berättas och hur. I installationer och målningar belyser hon det på olika sätt. Det handlar om vardagen, om integritet och värdighet, om gränsen mellan det privata och det publika som i dagens värld lätt suddas ut i sociala medier och inte minst i mobilsamtal på offentliga platser.
Som vanligt kan jag som avslutning inte låta bli att gå omkring en stund i Kjell Engmans installation om den mytologiska ”Vita frun” (2006), där den vackra glaskonsten omges av ljus- och ljudspel. Ett verk med många dimensioner, som även det tillhör den permanenta samlingen.
Avesta Art visas i det vackra gamla järnverket. Byggnaden i sig och dess intressanta industrihistoria är väl värda ett besök. Under 1644-1831 fanns i Avesta även ett myntverk där man präglade kopparmynt. Besökare kan även idag få pröva på att göra en Avesta Daler. I år har Micael Dahlén, som passande nog också är ekonomiprofessor, fått designa myntet. Han har gjort en dalahäst med ett stort hjärta på myntet och skriver om det: ”Vanliga pengar förlorar snabbt i värde, det kan till och med vara minusränta på dem nuförtiden. Men hjärtepengar blir bara mer värdefulla, både när du ger och när du får. Och hjärtligast är det förstås i Avesta.”
Avesta Art pågår ytterligare några veckor till den 13 september. Se den!
(Katalogomslag: detalj av Bea Szenfelds ”Blomkragen”;
Foto: Anita Elgerot av Tomas Nordbergs ”Ett stycke tid”;
Micael Dahléns text till Avesta Daler återgiven med tillstånd av författaren).
