Svenska arkeologiska museiutställningar skapar normer och cementerar identiteter, sociala grupper, gränsdragningar och hierarkier. Dessutom saknar berättelserna om förhistoriska förlopp på utställningarna ofta komplexitet. Det visar en avhandling i arkeologi från Göteborgs universitet.
– Sten-, brons och järnålder framställs som automatiskt följande på varandra i berättelser där bronsåldern till stor del försvinner mellan motpolerna sten- och järnåldern. På samma sätt försvinner det som i berättelserna skulle kunna finnas mellan de skapade motpolerna kvinna och man. Det finns nästan aldrig med problematiseringar av historiska förlopp eller till exempel biologiska kön, sociala genus och olika könsroller i olika samhällsskikt, säger avhandlingens författare Annika Bünz.
Hon har studerat 36 svenska museers arkeologiska utställningar under 2010-2014 med fokus på hur de kommunicerar berättelser.
– Jag vill skapa förståelse för att berättelser i utställningar är komplexa och förmedlar betydelser i många olika lager, som språkliga och visuella arrangemang som betraktaren upplever med sin närvaro och sina rörelser i rummet.
Annika Bünz analys visar att människan skildras som tydligt tudelad i kvinna och man där mannen framstår som normen och kvinnan som det avvikande. Redan för 25 år sedan visade forskare på tydliga problem i hur både den arkeologiska forskningen och museernas berättelser framställer människor och samhällen.
– Många av de mönster som påvisades då är de samma som syns i mina resultat. Berättelserna skapar en tydlig normindivid som är man, vuxen, ”överklass-hövding”, ”ljushårig-ljusögd-ljushyad”, heterosexuell, frisk, funktionell och kristen. Den förhistoriska människan framställs visserligen inte som blond och blåögd, men den har inte mörkt hår, bruna ögon och definitivt inte lite mörkare hy. Ibland beskrivs det förhistoriska livet och de forntida människorna utifrån nutida gränsdragningar. Det ger en illusion av att de indelningar som finns idag alltid har funnits, säger Annika Bünz.
En annan viktig slutsats är att de som skapar utställningar i större grad behöver vara medvetna om och aktivt arbeta med alla medier som används i utställningsrummet, så som visuella berättelser, rumslighet, ljud, material och ljussättning.
– En av många tendenser är att betraktaren placeras i olika positioner gentemot berättelsernas karaktärer, i en maktposition gentemot den aristokratiska kvinnan och i en underordnad position gentemot manliga karaktärer som kallas för hövding, säger Annika Bünz.
Hennes resultat, och även den analysmetod hon har utvecklat, kan användas som redskap vid planering och utformning av nya utställningar och berättelser.
– Det är till hjälp för alla som vill undvika att skapa betydelser som inte var avsedda, säger Annika Bünz.
Mer information:
Annika Bünz, tel: 031-786 46 15, e-post: annika.bunz@gu.se
Avhandlingens titel: Upplevelser av förhistorier. Analyser av svenska arkeologiska museiutställningar
Tid för disputation: fredagen 29 maj kl 13, Olof Wijksgatan 6, sal T302, Humanisten, Göteborg
Fakultetsopponent: Mikela Lundahl, Köpenhamns universitetet
Avhandlingen kan beställas från Annika Bünz, e-post: annika.bunz@gmail.com
Den finns även digitalt publicerad på: http://hdl.handle.net/2077/38474 Bildtext: Scen i utställningen Fångstfolk på Jamtli Östersund
Monica Havström
Kommunikatör
Tel 031-786 10 68 Mobil 0766-18 10 68
E-post: monica.havstrom@hum.gu.se
Följ oss på Twitter. Gilla oss på Facebook.
Göteborgs universitet är ett av de stora i Europa med 37 000 studenter och 6 000 anställda. Verksamheten bedrivs av åtta fakulteter, till allra största del i centrala Göteborg. Utbildning och forskning har stor bredd och hög kvalitet – det vittnar sökandetryck och nobelpris om. www.gu.se.
Axel Eriksson
