Morgontankar
Med kaffekoppen i handen står jag och blickar ut över mitt Stonehenge, en stensättning som jag med svett, iver och möda gjorde för några år sedan. Det var tider det, slår det mig. Nu är det höst, regnet piskar på verandan och jag får en känsla av att vara lite dyster. Varför blir det så? Det är nog så att när den mörka tiden infinner sig efter en så lång period av värme och ljus är det kanske lätt att hamna i lite dyster tillvaro. Man är säkert inte ensam om tillståndet, vilket känns som en dålig ursäkt.
Mina tankar avbryts av Luffe, min hund alltid lika glad att se mig oavsett tid och rum. Man skulle vara hund,……… Neej så kan det inte vara. Nåväl ibland kanske.
Jag har alltid projekt på gång men ibland känns det lite trögt och då får man ta tag sig i kragen, sparka sig i baken och tala om för sig själv att ”sätt i gång” Se nu blev det mycket bättre. Kaffet koppen är slut och dagen är ny.
Projekt utland är på G och själv lite rådlös i var någonstans som mitt måleri passar bäst. Resonemanget med mig själv för tanken tillbaka till Indien där jag var 2013. Fyrtio konstnärer från hela världen var vi i detta stora förtrollande land. Mina tankar går till de kvinnliga konstnärer som presenterade sin konst för oss. En konst som de inte fick eller vågade visa i sitt hemland. De hade sina män med sig och de stödde sin äkta hälft till hundra procent. Fantastiskt, att våga ge sig in i det. Det är mycket förändring i världen just nu och det måste till idealister och visionärer av olika slag för att åstadkomma något i den här riktningen. Ajmer, Indien projektets ledare är för mig också en person som brinner för sin vision att ge de barn som ligger längst ner på skalan för fattiga en chans att lära sig läsa och skriva. Med sin familjs hjälp, sponsorer och konstnärer med flera har han byggt en skola i norra Indien för ändamålet. Man kan inte mer än beundra honom och många andra som har denna drivkraft.
Man har sina egna gudar brukar jag skämta om, snarare skulle jag nog kalla det favoriter i konstvärlden. Om jag skall till och skämta igen så brukar jag säga ”när jag blir stor skall jag porträttmålare, precis som Zorn” Har man besökt Mora förstår man.
En annan som har en riktig glöd är den Italienske målaren och vännen Constantin Migliorini, en djup, glad och härlig människa med inneboende skaparkraft. Hans figurer, inbäddade med andra okända krafter får en att undra hur han tänker och menar.
Vijai Kumar måste jag nämna. I ena minuten, allvarsam, djupt inne i sitt måleri för att i nästa minut spricka upp i ett leende som får en att bli lika glad och skämtsam som han själv. Hans måleri är alltid lika överraskande. Han är en av många fina Indier som jag träffade på min resa.
Åter till ateljén, nu har jag fått lite stil på min senaste vision. En spåkvinna, en völva i nordisk mytologi. Motivet är svårt och tar emot lite. Än en gång slår det mig om konsten. Det känns som allt håller på att bli helt förändrat. Det är trender som verkar gälla nu. De yngre håller på att sätta sin prägel och den verkar vara lite slit och släng betonat. En inglasad affisch tills man tröttnat på den sedan upp med en ny. Och inte är de billiga heller. Folk har ju i alla tider köpt konst för att hänga den på väggen i massor av år. Är det inte så längre?
Ronnie, du börjar bli gammalmodig. Är det så? Nej för sjutton, det är nya tag som gäller. USA, England, Tyskland står på menyn. Skrid till verket.
Tack för att du läst mina morgon tankar.
