OM MIN KONST – OM MITT SKAPANDE
Behovet att uttrycka mig konstnärligt har letat sig upp genom min kropp och själ och kräver sitt utrymme trots avsaknaden av något som helst konstnärligt genetiskt påbrå i min bakgrund. Jag är tacksam för den konstnärliga kraft som landat i mig.
Jag älskar att måla och har alltid tyckt att det svårt. Måleriet är en ständig utmaning där jag pendlar mellan eufori och avgrund.
Speciellt kravfyllt är det när jag står där framför en alldeles tom duk! Då befinner jag mig ”on the edge”, motstånden lagrar sig, självförtroendet är i botten och avgrunden väntar.
Det är en mycket speciell situation, och att ta sig över denna avgrund är inte enkelt. Man står där helt naken och det finns inget att gömma sig bakom, inga fasta rutiner att hänga upp sitt arbete på… .
Mitt måleri är intuitivt och expressivt och jag har aldrig någon klar bild av hur målningen ska bli. Min konstnärliga grund är att vara ärlig i mitt skapande, att våga spränga gränser! – det vill säga ständigt gå utöver mina gränser. Att fastna i ett visst uttryck/form är tryggt men jag vill inte fastna där, måste våga gå vidare, måste våga släppa taget om denna trygghet för att måleriet ska vara ärligt och äkta.
Jag strävar inte efter att mina målningar ska bli vackra eller harmoniska. Tvärsom. Jag vill att dom ska väcka något, känslor…!? Men ofta får jag höra från besökare att dom upplevs som vackra.
Det är själva igångsättningsprocessen är svårast – och intressantast. Det krävs så mycket energi för att våga ta klivet ut i det okända! För mig är det som att gå på glödande kol varje gång.
Men den eufori jag upplever när allt stämmer och jag hamnar i ett flöde, och målningen blir ”fullkomlig” är helt unik och uppväger allt.
(Den undersökning som gjorts i Sverige visar på att det inte är så många som upplevt denna ”fullkomliga” lycka!)
Denna”avgrundskänsla” delar jag förmodligen med många konstnärer men har olika sätt vi löser den på. Ingegerd Möller t ex skriver i en av sina böcker om en konstnärskollega som lämnat måleriet och gått över till att fotografera då han upplevde ”exponeringstiden” för lång. (I måleriet alltså)
IDAG HAR JAG KOMMIT VIDARE…
Jag har hittat en metod som gör själva igångsättandet lättare och mindre kravfylld. När jag står där framför den tomma duken har jag gjort en deal med mig själv att för varje ny målning:
lägga ut färgen på duken på ett nytt och oväntat sätt, som oftast känns helt fel
samt våga testa nya färgkombinationer
allt för att inte falla in i något gammalt och ”beprövat” mönster.
Min nya nya metod hjälper mig ha modet fortsätta skapandet på obanade stigar.
Jag känner mig mer ”oansvarig”, känner mer glädje i skapandet men framför allt tillåter jag mig större frihet i själva skapandet.
Jag har uppnått en mer harmonisk nivå i mitt skapande med hjälp av den här ”chockterapin”. Den har lett till att min konst utvecklats mer och att jag vågar spränga mina gränser mer påtagligt. Jag känner ofta tillit och vet att jag kommer att ”lyckas”! 
Irene Samuelsson Ohlanders
