Avesta i södra Dalarna, en stad som under lång tid dominerats av ortens gamla järnverk. Detta är sedan länge nedlagt, masugnen har tystnat. I stället har kulturen tagit över. Innanför de grönaktiga slaggstensväggarna i Verket finns nu sedan flera år en levande verksamhet, där konsten varje sommar står i centrum. Bland väldiga ugnar och valsverk låter man i Avesta Art samtidskonsten samsas med industrihistoria på en fascinerande sätt.
Som besökande till Avesta Art är det varje år lika spännande att möta den nya samtidskonsten i denna mycket speciella miljö. Där finns också verk från några av tidigare års konstnärer, som nu tillhör de permanenta samlingarna. En av mina favoriter är Tomas Nordbergs verk ”Ett stycke tid” (1995). I den kan jag se elden som en gång brann i Verket. En eld som i dagarna spridit sig till skogarna i Bergslagen – och till världen. En annan stor favorit är Kjell Engmans installationen ”Vita frun” (2006). Jag ser vid varje besök fram emot att gå omkring bland de fantastiska glasskulpturerna och låta mig fångas av det meditativa ljus- och ljudspelet. Ett verk som knyter an till järnverkets sägner samtidigt som det är helt tidlöst.
Så hur är årets upplaga av Avesta Art? Kommer den att nå upp till tidigare års nivåer? Kommer jag att bli förtjust eller förfärad, eller kanske både och? I år deltar 11 konstnärer förutom från Sverige, från Azerbajdzjan, Finland, Italien, Serbien, Storbritannien och Tjeckien. Man visar måleri, foto, film och installationer av olika slag och inte minst i olika material. Flera verk är speciellt skapade för utställningen.
Rashad Alakbarov (Azerbajdzjan) använder en teknik i sina verk som jag nog inte sett tidigare. Han sätter samman järnrör och diverse material till något som mest liknar högar med skrot. Så belyser han dem med strålkastare. På Verkets väggar bildas då de mest fantastiska skuggfigurer av olika slag, så exakta till form och komposition att man tror att de är målade på väggen. Tänk att högarna med skrot kunde bli till något så vackert. Den projicerade bilden på Verkets vägg av orden ”Show me art” (visa mig konst) får mig att le. Jag går vidare och upptäcker mer konst.
I år har man låtit installationerna dominera. De är ofta konstruerade och uppbyggda som frusna scener ur ett skådespel. Scener som får betraktaren att vilja spinna vidare på berättelsen, undra vad som hänt innan och efteråt.
Starkast intryck gör Jarmo Mäkiläs (Finland) verk. På markplanet fyller hans målningar väggarna. Flera av dem är till synes idylliska tills man kommer nära och ser detaljerna. På golvet står skulpturer i terrakotta av små pojkar. Kropparna är behärskade, stelnade, ansiktena uttryckslösa. Fler finner man längre ner i Verket. Där finns också förfallna hus delvis inbäddade i spindelväv.
Jarmo Mäkilä har byggt upp starka scenerier, frusna ögonblick som befolkas av små pojkar, hela terrakottaarméer av dem. Många står nära tillsammans, andra i små grupper, några ensamma utanför, ännu andra har fallit och ligger utan att någon tycks bry sig. Allt präglat av en slags hopplöshet, maktlöshet. Ett av verken kallas ”Flugornas herre” (efter William Goldings roman om en grupp pojkar ensamma på en ö utan vuxna). Det drabbar. Tankarna går till utsatta barn, till barnarbete som förr var så vanligt i Sverige inte minst i järnverken, och som än förekommer på olika platser i världen. Men det väcker också allmänna frågor om barns utsatthet i samhället, i världen.
Även Tom Hunter (Storbritannien) skildrar frusna ögonblick, rum, skapar scenerier. I sina fotografier i stora format försöker han, som han säger, skildra ”en liten scen ur ett stort drama som i full skala pågår i vår vardag … i alldagliga små orter och till synes trista kvarter.” Han använder hålkamera och fotograferar med lång slutartid tomma mötessalar och kyrkor, försöker fånga det förgångna, de många människor som vistats där, tidigare händelser. Han arbetar också med arrangerade fotografier, några inspirerade av den klassiska konsten. Bilderna är mörka. Även bilden av det badande paret i det sörjiga gröna vattnet tycks mer handla om liv och död än kärlekslycka. Han berättar hur han i sina försök att kunna skildra vardagen vandrat gata upp och gata ner i sin hemstad för att ”förstå denna urbana labyrint och hitta hem” – inte bara geografiskt.
Efter dessa starka verk behöver jag stanna till en stund vid Aleksandra Stratimirovics (Sverige/Serbien) ”Andas djupt” och återfå andhämtningen igen. Hon har byggt ett jättelikt tält, en orangegul kupol som långsamt blåses upp för att sedan sakta falla ihop igen. Den tycks andas rytmiskt som en jättelik lunga. Som den pulserande masugnen, som det cykliska i naturen och i tillvaron.
Långt nere i Verket, i masugnshallen stöter jag på nästa sceneri. Där huserar Veronika Psotkovás (Tjeckien) ”Bikini Club”, en skulpturgrupp med stora kvinnor gjorda av flera lager stålnät och med verklighetstrogna kroppar i små bikinis, långt från dagens skönhetsideal. De ligger lättjefullt som på en strand, avslappnade, tillfreds med sig själva, med samvaron i solen. En bit därifrån hittar man en bastu. Genom väggarna kan man ana gestalterna inne i värmen. En plats för förtrolighet och rening. Veronika Psotková har gjort fler skulpturer i utställningen, men stillheten och harmonin i de här påverkar mig mest.
På avstånd hörs musik. Längst ner i Verket har man gjort en allé av granar. Jag går genom allén på en gång av vita stenar. Ännu ett mäktigt sceneri. Tidlöst. Musiken kommer från en kyrkorgel längst fram. Piporna är blanka, de på sidorna är försedda med fjädrar som får orgeln att likna en stor fågel. Besökaren kan interagera med orgeln genom att gå på mattan framför den, eller så kan de bara sätta sig i en av fåtöljerna och lyssna, bara ta in verket. ”I skogen ibland” är ett samarbete mellan Jens Peterson-Berger och Olov Ylinenpää (Sverige). Båda är konstnärer, dessutom är de tonsättare resp. dataingenjör. När man sitter och lyssnar är det som att sitta i en glänta i skogen. Tomas Tranströmers rad ur dikten ”Gläntan” kommer för mig: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.” Denna skog, denna glänta är verkligen oväntade i denna traditionella byggnad av slaggsten med sina mäktiga gamla ugnar. Det blir en plats för stillhet och eftertanke, för återhämtning.
Årets upplaga av Avesta Art är klart sevärd. Den bjuder på mäktiga scenerier som väcker en rad tankar och känslor, men också manar till stillhet och eftertanke. Jag har bara nämnt några deltagare och verk, men utställningen som helhet är intressant och bjuder på verk av hög kvalitet. I och med den nya kulturplanen har Avesta Art i Verket blivit ett regionalt centrum för samtidskonst. Det skall bli intressant att följa den fortsatta utvecklingen.
Utställningen Avesta Art i Verket finns kvar ytterligare ett par veckor till den 7 september.
Se den!
