Då och då kan det vara värt att upprepa ett av mina favoritcitat från det futuristiska manifestet: ”Konst kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa.” Och man kan lägga till ”Konsten är oegennytta, heroism, förakt för lättvindiga framgångar”.
Konstens destruktiva aspekt utgör grunden i det moderna konstbegreppet och det är svårt att finna något som kan ersätta det. Den destruktiva principen bygger på konstens förändring och dess överskridande av den befintliga estetiken. I vår tid har denna potential blivit alltmer instrumentell och dess provokationer (som därför inte blir några provokationer) följer den rådande maktordningen. Och det är sällan man ser något som bryter det mönstret. Därför blir Dan Parks inhopp i fängelset ett principiellt intresse. Inte minst genom hur tingsrätten bedömer saken. Thomas Nydahl påpekade för en tid sedan: ”Också det har domstolen synpunkter på när den skriver att Parks punkposters ’saknar… samband med en saklig och vederhäftig diskussion’. Vem avgör det? I de stora totalitära staterna resonerade man så – och man dömde människor till alltifrån inlåsning på psyket till avrättning eller förvisning. Allt gjordes förstås i det godas och framstegsvänligas namn.” Jag skulle vilja tillägga att uttalandet om ”en saklig och vederhäftig diskussion” inte kan utgöra någon begränsning för konstens uttryck. Det kan ju vara så, t ex i den surrealistiska traditionen, att man önskar en osaklig och ovederhäftig diskussion. I sista hand har naturligtvis även en sådan hållning ett syfte, nämligen att undergräva den förnumstiga allmänna meningen om vad som skall vara den rätta och allenarådande diskussionen.
Vidare skriver tingsrätten:
”Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.”
Man får nog inse att om vad som är framsteg i umgänget mellan människor, åtminstone när det handlar om konstnärliga uttryck, skall bedömas av tingsrättens byråkrater blir följden att konsten drabbas av rejäla inskränkningar. Maktens och myndighetens uppfattningar om vad som är den rätta vägen blir då oåtkomligt för kritik.
Konsten skiljer sig från politiska manifestationer genom sin mångtydighet. Vän av ordning kan mena att det är möjligt att dölja en direkt politisk manifestation genom att kalla den för konst. Emellertid är det svårt att göra något sådant trovärdigt. Men den avgörande frågan är om Dan Park är en ”riktig” konstnär som utövar sin verksamhet i enlighet med vad som brukar gälla för konsten. En diskussion om den saken skulle onekligen vara intressant.
Lars Vilks COPYRIGHT ©
Lars Vilks, biografi.
