En höstdag i ett fuktigt Paris. Jag betraktade husets anfrätta stenvägg, där historiens förlopp syntes präntad som en varierad serieteckning. Ett vittne. Tankar om att på något sätt allt finns här och nu. Tiden, det som inte syns men som vi ser ändå. Utan någon kronologisk ordning kunde man ana revolutionens barrikader och omvälvningarnas förhoppningar om en ny tid. Besvikelsernas bittra smak, men även det unga förälskade paret som ömt blickade framåt mot sin gemensamma framtid. Här klapprar hästarnas hovar mot den regnvåta gatan när den täckta droskan skramlar fram längs gatan med sina dolda passagerare. I dag glider en och annan bil förbi tyst och anonymt.
Bodde inte Chopin här i huset, eller.. Guideboken ger svar. Det är lite längre ner på gatan. Men han promenerade säkert här en gång i tiden. Efter sin ankomst till Paris, innan han träffat George Sand, var hans tankar mest i Warszawa där frihetsrörelsen kvävts i blod av ryske tsarens trupper. I exil och vanmäktig. Nu och här mognar musiken till revolutionsetyden fram. Hans sätt att påminna världen. Plötsligt tycker jag mig höra pianotoner från det öppna fönstret.
Det var en orolig tid i Frankrike, ja i hela Europa runt 1830. Man tog ställning. Inte bara Chopin, utan tankarna går till den samtide konstnären Delacroix som i sin målning ”Friheten leder folket” (1831) vill karaktärisera tiden. Kamp på barrikaderna och pianotoner finns ingjutet i husets anfrätta fasad. Musiken är verklighetens själ, har någon sagt. Man kan försöka måla ”själen”, ty färgen finns i musiken. Många färger. Jag väljer en. Den blå som tonen i bluesen – vemod, längtan och hopp. Det blånande landskapet som verkar smälta samman med himlen är drömskt. I Lars Gullins ”Danny´s dream” finns allt det och den melankoliska drivkraften till ett skapande som ligger bortom orden. Det blir som att öppna en dörr till det okända och vandra ut för att leta efter något man inte vet vad det är. Ett fragment av en känsla som minnet omformat eller förnimmelsen av en doft av backtimjan vid ett möte när sommarnatten skälvande mötte gryningen. Ibland blir vandringen lång innan man äntligen finner det man inte vet vad det är. Att göra det okända till sitt eget. Då har man återskapat den där ”sekunden som får leva i århundraden” för att citera Tomas Tranströmers ” Vermeer”
