anteckningar från min ateljé
Fågelkvinnan, foto: Lars-Lennart Forsberg
Jag ser inte.
Visst ser jag.
Men när jag arbetar med min lera och mina teckningar, då inser jag.
Då ser jag tydligare, det inser jag.
Då inser jag hur långt bort jag är från verkligheten.
Och nu vet jag att jag ständigt kan komma verkligheten närmare.
Jag kan inte sluta leta. Det ger mig ro.
Jag känner inte.
Visst känner jag.
Men när jag arbetar med min lera och mina teckningar, då inser jag.
Då känner jag tydligare, det inser jag.
Då inser jag hur långt bort jag är från verkligheten.
Nu vet jag att jag kan komma närmare verkligheten.
Det ger mig ro.
Jag började leta när jag var tretton år.
Jag tecknade porträtt, och det gav mig en ro som jag aldrig känt.
I många år arbetade jag med människokroppen som modell.
Det gav mig en skönhet och kraft som jag aldrig sett.
När pappa ropade på sin dödsbädd, då gick ropet rakt igenom mig.
Min lera tog emot ropet och jag fick ett språk för min känsla.
Jag orkade uthärda.
Nu kommer ropet från flera håll.
Som en journalist med leran som kamera ger jag min berättelse.
För att orka uthärda.
Jag arbetar för att komma verkligheten nära.
Både skönheten och smärtan stegras.
Livsintensiteten stegras.
Det ger ro och förlöser min kraft.
Jag vill gå nära verkligheten.
Jag kan inte sluta leta.
Marianne Hall
skulptör
