Tre av mina målningar.
Allt flyter, allt svävar. Världen är ett mysterium. Skuggan där bland buskarna, är den ett hot eller bara en skugga? Blänket i ögonvrån, är det ett uttryck för attraktion eller bara ett blänk? För att kunna leva i denna värld tränas vi tidigt att försöka hitta mönster i kaoset. Så småningom blir vi allt skickligare på det, vi växer upp. Vi skaffar oss vanor, rutiner, maner. Alltmer förlorar vi känslan för det mystiska. Den stora utmaningen för en konstnär är att åter börja lösa upp det stereotypa, vanemässiga betraktelsesättet. Att åter börja se världen med barnets friska blick. Börja lita på vår intuition, följa våra impulser.
Målningen INFERNO. Jag gifte mig relativt tidigt och hade snart tre barn, småningom fyra. Rätt handgripligt konfronterades jag med svårigheterna att kombinera konstnärskap och ett någorlunda fungerande familjeliv. När jag en period läste flera Strindbergsbiografier såg jag där samma problem speglat. August Strindberg lyckades ju inte så bra med den saken. I mitt porträtt av honom har jag vävt in funderingar om mitt eget liv. Han skapade, som jag själv, sitt eget universum. I min målning sitter han försjunken i sin värld, när kvinnor och barn rent fysiskt tränger på som störande faktorer. Det här porträttet blev under arbetet alltmer ett självporträtt. Strindberg i den här målningen är ju egentligen jag själv! Barnet som gläntar på dörren till vuxenvärlden är både mitt barn och samtidigt jag själv som barn.
En konsthistoriker har påpekat inför mitt Strindbergsporträtt att speglarna och dom uppslagna böckerna bär symbolik som Sigmund Freud och psykanalytikerna intresserade sig mycket för. Det visste jag inget om när jag målade porträttet, men tydligen uppfattade mina konstnärliga känselspröt spänningen kring dom föremålen. Det är ju så man fungerar som konstnär, man har en extra känslig kompass att orientera sig efter.
När jag en gång gick på Konstfack – ändå i målandets tid – var det näst intill dödsstraff på att måla en glansdager, ett blänk i ett glas. Idag ler jag åt det. Det var ett så typiskt uttryck för den svenska lutheranska moralismen – att närmast hysteriskt ta avstånd från sånt som är sensuellt. Speglarna i mitt Strindbergsporträtt är just ett bejakande av sensualismen i vår verklighet. Ser jag en kvinna framför en spegel ser jag ju i spegeln även hennes andra sida…
Jag undviker medvetet att utveckla en alltför briljant penselteknik. En sån skulle dra uppmärksamheten till hantverket, bort från det jag vill säga med min bild. I det avseendet är mina porträtt av typen Inferno speciella. Jag kan ju inte förtränga min intellektuella nivå. För att tillåta två helt skilda tolkningar av en och samma bild innehåller dom porträtten med nödvändighet en rad rätt avancerade tekniska grepp och lösningar. En del betraktare missuppfattar det och tror att dom bilderna helt enkelt är briljanta teknikövningar utan djupare innehåll. Dom målningarna har i själva verket den djupaste innebörden…
The Legend
Målningen THE LEGEND. För en tid sen läste jag på nätet en notis om att den amerikanska aktrisen Dixie Evans avlidit 86 år gammal. Jag hade aldrig hört talas om henne, men fotot gjorde mig nyfiken: Det visade en åldrad kvinna i exklusiva kläder och med stor blond peruk. Jag började läsa notisen, och det visade sig att Evans gjort karriär på sin likhet med Marilyn Monroe, 1950-talets stora superstjärna inom filmen och ansedd som en av världens vackraste kvinnor. I burleska stripshower hade Evans klätt sig och agerat som Monroe. Jag sökte på nätet och läste mer. Fotona på Dixie Evans fascinerade mig, särskilt dom sena. Och det slog mig: Hon gjorde det som inte Marilyn Monroe klarade av, hon åldrades och såg med bibehållen värdighet sin skönhet vissna bort. För Monroe var det en omöjlig situation. Vid dom sista filminspelningarna blev hon – medan hela filmteamet otåligt väntade – sittande timma efter timma i sminklogen, panikslagen över att inte längre kunna dölja ålderstecknen. Hon var dessutom helt övertygad om att när hennes skönhet var borta skulle hon också mista sina vänner, alla skulle vända henne ryggen. Följdriktigt hittades hon död i sitt hem vid bara 36 års ålder. Överdos, självmord, mord? Det är ovisst.
När jag såg fotona av den åldrande Dixie Evans kändes det som om hon åldrades även för Marilyn Monroes räkning. Och visade en utväg även för andra vackra kvinnor. Ur den känslan föddes min målning The Legend.
Varför målar man? Nån gång har jag väl snuddat vid frågan, men utan att hitta nåt bra svar. Det är som att fråga en alkoholist: Varför dricker du? Man kan bara inte låta bli…
Hur det började har jag ingen aning om. Den första tid jag har minnen från höll jag redan på. Mina föräldrar hade annat att tänka på än att undra vad jag gjorde. Utom när jag ställde till med nåt bus, hade sönder nåt eller rev sönder kläderna. Och sånt hände ganska ofta. Jag gjorde också ganska ofta illa mig, har ärr här och där från dom tidiga åren. Så det var nog händelserikt runt mig. När jag till exempel just fått en ny cykel var det första jag gjorde att dundra iväg så jag körde rätt in i grannens häck och rev sönder mig totalt.
Jag hade också uppenbarligen ett ovanligt rikt fantasiliv och en väldigt stark inlevelseförmåga. En film om ormar som läraren i första klass visade ledde till att jag började få hemska mardrömmar och gå i sömnen, nåt som förföljde mig flera år. Jag inser nu att det nog berodde på en grundläggande känsla av otrygghet. Idag hade jag troligen fått nån bokstavsdiagnos…
Att rita och måla var nåt jag sysslade med hela tiden. Oftast handlade mina bilder om nåt intresse jag för en tid fanatiskt ägnade mig åt. För att sen lika snabbt tröttna och börja med nåt annat…
Men när jag väl börjat måla fortsatte jag maniskt med det. Under skoltiden även på loven, jag upptäckte till exempel långt senare att en akvarell från den tiden var daterad på julafton. Under värnplikten väckte jag viss irritation genom att ha skissblock med mig även vid skjutövningarna. Under Konstfacktiden gick jag direkt hem från lördagens sista lektion och fortsatte måla på inackorderingsrummet.
Länge arbetade jag väldigt konventionellt, jag levde ju långt ifrån dom kulturella kretsar som tidigt hade kunna väcka min kreativa potential. Det dröjde innan jag ens insåg att verkligheten inte består av porträtt, landskap och stilleben. Att världen är ett gränslöst allt där man efter behag kan staka ut sina egna gränser.
SPRING
Målningen DETROIT BLUES. Sånt som berör mig starkt återspeglas fortfarande i mina målningar. Som när jag hörde att den legendariska amerikanska miljonstaden Detroit hotas av totalt sammanbrott. Tidigare världskänd för sin bilindustri, sin musik, sitt hockeylag. Men nu för massiv avfolkning, förslumning och ödeläggelse, bankrutt. Den tidigare så blomstrande bilmetropolen förfaller i snabb takt och liknar nu alltmer en ruinstad.
Mina tankar gick ofrivilligt till den gången på Konstfackskolans bibliotek, när jag upptäckte den italienska 1700-talskonstnären Piranesis verk med etsningar från Rom. Där låg det antika Roms stora arkitekturverk halvt övertäckta av samtidens sophögar. Som ett hisnande monument över en svunnen storhetstid reste sig Colloseum mitt i samtidens förfall. Detroits förfall smälte i min fantasi samman med Romarrikets förfall. Tanken väcktes att måla en stor sönderrostad Cadillacbil som en symbol för bilsamhällets förfall, som ett vår tids Colloseum. Skillnaden är ju i och för sig hisnande. En ynka Cadillac kommer på nåt århundrade att vara sönderrostad till oigenkännlighet, medan Colloseum efter två årtusenden fortfarande står där i sin mäktighet. Vad som möjligen kan påminna en framtid om vårt bilsamhälle är väl i så fall dom svårbegripliga spåren efter våra motorvägsbyggen. Men ändå, i fantasin gäller inga såna begränsningar…
På en av dom stora konstmässorna i Sollentuna på 90-talet kom en gång två entusiastiska yngre par till min monter. Dom berättade att dom just bevistat ett seminarium där en konstvetare talat om vilken konst man borde investera i, vad som hade den största överlevnadspotentialen. Det var, hade han förklarat, sån konst som berättade nåt om sin tid. ”Som dina målningar” tillade mina besökare. Jag har funderat mycket över den tankegången. Och visst är det väl så! När man betraktar äldre konst är det ju sånt man fångas av: Sånt som visar hur dom levde då, hur dom tänkte, vilka värderingar som rådde.
Den aspekten på måleriet hade en blomstring på 1960-70-talet. Då var konsten, på gott och ont, intimt sammanlänkad med samhällsutvecklingen. Och bidrog också aktivt till att påverka den, tex genom att skapa opinion mot USA-s krig i Vietnam.
Kapitalet lärde sig då vikten av att inte tillåta nåt samhällsengagerat måleri. Sådant har sen den tiden diskret men effektivt undertryckts. Idag ska måleriet självklart vara en harmlös dekoration. Samhällsengagemang tillåts bara om det rör regimer och frågor utanför vår intressekrets, ”the bad guys”.Dom brännande aspekterna i en målning finns ofta inte där man väntar sig. Att tex måla en vacker kvinna med hår under armarna kan tyckas vara rätt harmlöst, hår under armarna har ju alla vuxna som inte noga rakar bort det. Men så enkelt är det inte. För att ta ett effektivt strypgrepp på oss har den kommersiella världen noga lärt ut vad som är tillåtet och inte. Hår under armarna är inte tillåtet, och kommersen tillhandahåller främst för kvinnor till högt pris olika hjälpmedel för att avlägsna detta ”missprydande” hår. Det skönhetsidealet blir som av en tillfällighet även en god affär. Liksom reglerna för hur smal en kvinna ska vara, hur hennes byst ska se ut och så vidare. Här finns alla kostprodukter, bröstoperationer och annat som bara väntar på att till höga priser få hjälpa till. Att måla en vacker kvinna med hår under armarna blir då ett ifrågasättande av hela det kommersiella systemet.
Men måleriet är inte för mig någon hjärngymnastik, några intellektuella trapetsövningar. Nej, måleriet är för mig att träda in i en magisk värld, en värld som jag inte delar med någon. Där dom mest fantastiska och osannolika saker kan hända, där vardagens förnuftiga regler är satta ur spel. Jag får nya insikter, jag ser nya mönster. En brytpunkt var nog när jag insåg att ett ansikte lika gärna kan vara ett rum, eller ett landskap. Där började verklighetens regler liksom i drömmen lösas upp, allt började flyta, svaja…
Målandet har för mig blivit ett sätt att meditera. När jag lyfter penseln förflyttas jag till en annan värld, till ett högre medvetande. Till ett flöde som likt en stark strömfåra oemotståndligt drar mig med.
Per-Inge Isheden
Här hittar du mer om Per-Inge Isheden
