Egentligen vet jag inte hur det började, men några vaga minnen finns som jag vill börja med. Jag hade en bror som var springschas när jag var tre år. Varje lördag hade han köpt en björkstubbe i marsipan i konditoriet vid Järntorget i gamla stan. När den var uppäten till kaffet på lördagskvällen fick jag den tomma kartongen att rita på. Det hette rita inte teckna. Kritask hade jag ärvt av mina äldre bröder. Jag minns inga bilder bara att jag gillade den där stunden att vara inne i mig själv.
Vi bodde vid Brommaplan och min första konstupplevelse, som jag tolkar som att den betydde något, var ett besök i Brostugans kafé vid Drottningholmsbron. Åke, som min bror hette, ville bjuda på choklad med vispgrädde och hade satt mig i en soffa medan han själv gjorde beställningen. På väggen bakom soffan hängde en stor tavla. Den föreställde en stor blomvas fylld med blommor på ett bord. Jag minns att jag ställde mig på knä i soffan för att noga titta på bilden. Jag hade aldrig sett så mycket tjockt med färg. Kunde inte låta bli att försiktigt sätta mina naglar i färgen. Det kändes som det jag brukade göra med mammas julkaktusar i köksfönstret. Naglarna försvann, för färgen var bara torr på ytan. Åke blev förskräckt när han såg vad jag gjort. Han berättade att tavlan var gjord av Albin Amelin, den konstnär som alla socialdemokrater älskade för hans arbetarskildringar. Jag vill tänka att den bilden var extra viktig.
När jag gick i 6:e klass hade vi flyttat till Hägersten och hade magister Larsson. Jag tror han var en duktig lärare. En gång lät han oss gå ut med våra teckningsblock. Han förde oss upp på berget ovanför Mälarhöjdens skola och uppmanade oss att välja oss ett motiv. Jag tror att de flesta spanade in något hus eller skolan som syntes nedanför berget. Jag valde att rita av magistern, där han gick runt och såg vad vi höll på med. När timmen var slut kom han fram till mig och frågade om han kunde få bilden. Jag blev så förvånad för jag vet inte om den var särskilt bra. Men han ville ha den. Och det jag tänker nu var hur fint han hanterade situationen. Han sa inte ett ord om bilden. Inget ”Åh, va fint!”, inget beröm. Det behövdes inte. Jag visste vad han tyckte ändå. Det gjorde mig oändligt stolt.
När jag sedan blev lärare själv, var det viktigt att låta barnen utveckla sin tro på sig själva genom bland annat sitt bildskapande och att var och en skulle få odla sin egen stil och sin egen lust. Få pröva olika tekniker, keramik, mosaik, collage, akvarell och olika trycktekniker. På det sättet lärde också jag mig något.
Så småningom blev Carlo Derkert min vän och jag kunde bjuda in honom till min institution på Göteborgs universitet. Vi gjorde en bok tillsammans ”Barn Bild Begåvning” utgiven av Rädda Barnen. Och jag sa till honom att jag tänkte skriva en avhandling om honom. Det tyckte han var onödigt. Avhandlingen ”Den otroliga verkligheten sätter spår”och boken ”Carlo Derkert – ett porträtt av en konstvisare” blev färdiga först 2005, då Carlo varit död sedan 1994.
Mitt eget konstnärskap har fortsatt att utvecklas sedan dess. Just nu planerar jag en utställning i Gävle hos Hedesundavävarna, Galleri Rosa Huset med vernissge den 5 april. Genom mitt medlemskap i Svenska konstnärer får jag mer och mer kontakter över Internet. För ett par år sedan kom ett mail från en människa jag inte kände igen. Min första tanke var att genast slänga det i papperskorgen, men gjorde det inte. En som hette Basak Malone hade sett mina bilder och skulpturer i www.svenskakonstnarer.se. Hon bjöd in till en samlingsutställning i New York. Jag blev verkligen överraskad. Jag svarade att jag tyvärr inte hade tid för jag höll på att skriva en bok om barns bildutveckling. Det hade jag länge kämpat med. Men svaret till Basak fick mig att sätta fart på skrivandet.
Boken blev färdig och jag åkte till New York för första gången i mitt liv. Med mig hade jag också några broderade bilder till samlingsutställningen i Ward-Nasse Gallery på 178 Prince Street och det färdiga manuset.
Nu finns boken ”Anna i landet av bilder” utgiven på Gidlunds förlag. Det är tack vare boken jag blivit inbjuden till Rosa Huset. Här är några citat:
Omslag
Du vet Sartre, han sa att litteratur och bildkonst, ja, all slags konst, ger oss en upplevelse som gläntar på en springa till en verklighet som man inte haft en blekaste aning om.Konsten har också en annan intressant aspekt: den säger något om konstnären, om människan bakom.
När människokunskapen börjar använda konstverken för att komma underfund om vilka vi är, så kommer man fram till en mycket intressantare psykologi”, sa Pablo Picasso.
Carlo Derkert säger att kunna symbolisera gör oss till människor, vi har bibliotek, det har inte ekorrar, det är skillnaden.
Jag påstår: Bilder och bokstäver är besläktade. Bilden kan vara konkret eller abstrakt. Bokstäver är alltid abstrakta. Sammansatta till ord får de en betydelse. Men en del barn har fått för sig att bokstäverna är abstrakta bilder som ska tolkas. Dom inser att det är ett oöverstigligt arbete dom har framför sig. Det blir ett evinnerligt gissande och den enda lätta bokstaven är S-et som måste betyda metmask, men vad betyder alla dom andra? Sådana barn kallar vi dyslektiker för att vi inte vet att berätta hur det hänger ihop.
Jag tror jag avslutar med att stjäla några ord från Carlo och uttrycka dom på mitt sätt. Har precis fyllt 76 och dagarna vill inte räcka till för jag hela tiden håller på… och håller på… Det har blivit ett sätt att leva.
SvK http://www.svenskakonstnarer.se/start/plus_artist.php?chr=2&aid=910
