MAGASIN1

Vår, sommar och höst. Glädje dagar eller sorgedagar. När jag upptäckte att det från stor smärta kan uppstå skönhet och idyll, först i musiken, sedan i litteraturen och så  i mitt  eget bästa  möjliga färgstarka  måleri blev jag inspirerad till en livsuppgift. Jag övergav ibland mina starka färger men kände att tillvaron levde ju då färgerna inte tvivlade på vad jag ville. Jag kan inte se konsten, som  enbart en praktisk arbetsuppgift för i mitt sökande finns längtan och drömmar, som är gåtfullt obesvarade för i det gåtfulla hittar jag något nytt. Jag har aldrig velat vara samhällsdebattör men givetvis upplevt önsketänkande om hur det borde vara för konstnärer. I naturen finns ju oändliga  variationer och utblicken från det inre är inte alltid  så tidsenligt riktig för  det är ju något mer …med dramatisk effekt eller ej, som oftast blir det verk, som erövrar målarduken i ett uttryck, som fått färg och form från min person. Konsten har nog varit min räddning men samtidigt en tragik, som gett mig glädjen att kunna framställa något, som om det varit något, som burit mig i både intresse och hänförelse. Det hade känts för tomt annars. För ensamt och tungt.  Det handlar mycket om att se , upptäcka och  känna. Jag hade säkert utvecklats på ett annat sätt om jag valt en annan yrkesbana.
Jag  känner mig även i hög ålder rädd och ödmjuk inför allt möjligt men visst det är nog så att jag Ibland lagt ned målarpenseln och tyckt… Det finns ju inga fullkomliga människor då kan ju inte konsten bli det heller?  Men så tar jag upp penseln igen och tänker på vissa förändringar och tänker tonårsaktigt .. Men
vad konstigt. En del konstverk överträffar ju konstnären därför att
De berättar inte allt om de inombords sanningar konstnären har..
Sedan målar jag på. Intensivt och koncentrerat. Annars tappar jag bort mig själv  från mitt kaos i det jag vill. Jag älskar konst och alla ‘ som behöver konsten. Även några till. De som lyckas eller de, som blir orättvist bemötta i olika tankegångar  får inte ta för mycket energi, som hindrar. En konstnär kan känna sig både älskad och hatad av olika skäl. Det, som är gränsöverskridande och nytt  tycker inte jag är något säkert besked om att vara bra konst. Fantasifullt  kan även  vara balanserat och måttligt. Jag tror mer på att man skall känna en tro på sig själv vare sig man är sådan eller sådan.
Livet känns, som ett  penseldrag. Ett penseldrag i olika färger och nyanser. Ett penseldrag med aningar och visshet.
Vare sig man blir upphöjd eller ej. En stark dröm och längtan.. För
den, som har dålig ekonomi är det ju glädjande om någon vill köpa ett
konstverk. Jag mår ju bättre och kan måla mer om jag har det bra.
Lycklig av att måla? Nej.  Mer vill jag inte säga. Men kanske målningarna?

Anita Fröding