Avesta Art var tills för några år sedan okänt för mig och kanske också för många andra. Steg för steg har dock Avesta Art välförtjänt vunnit alltmer erkännande som spännande och i flera avseenden nyskapande utställningskoncept. Årets utställning är som tidigare upplagor av Avesta Art av mycket hög kvalitet med spännande konstnärskap i olika uttryck och tekniker.
Utställningen har arrangerats av Avesta kommun sedan 1995 och visas i Verket, Avestas gamla järnbruk. Byggnaden med sin spännande industrihistoria bildar en fantastisk inramning till samtidskonsten. Gradvis har man utvecklat verksamheten. Man har varsamt renoverat bit för bit av det gamla järnverket för att sommartid fylla det med samtidskonst.
Avesta Art visades från början vartannat, numera varje år. I år visas den 12:e upplagan med tema “Heart and Brain”. I utställningskatalogen läser jag bl.a.: “Temat för året är mer än ett tema, snarare en programförklaring. Det är något som genomsyrar hela verksamheten i Verket och är något som ringar in Avesta Arts grundtanke. Ett unikum där samtidskonst möter industrihistoria och naturvetenskap i harmoni och kontrast. Mötet med konsten i Avesta Art skall beröra på djupet. Besökaren skall uppslukas och hänföras men även utmanas och förundras intellektuellt av dess innehåll. Storskaliga verk och nyskapande tekniker samsas med traditionella uttryck.”
I år deltar tretton samtida konstnärer från Sverige, Finland, England, Italien och Sydkorea. Utställningen känns i år mer sammanhållen som helhet, mer koncentrerad med något färre konstnärer och färre verk. Några av de verk som visades förra året är med även i år, men har då av de konstnärerna kompletterats med nya verk. Det är intressant att se hur man i de tidigare visade verken hittar nya dimensioner triggade av det nya sammanhang verken visas i. Flera verk är mycket starka, berör på djupet. Med en utställning av den här storleken har jag fått göra ett personligt urval och nämner bara några konstnärskap och verk, de som känts särskilt intressanta och gett mer bestående intryck.
Bland de samtidskonstnärer man visar, har man också – till min stora glädje – varje år med minst en som arbetar med olika konstformer riktade till barn. De verken visas i en barnhörna inredd med kuddar, småmöbler, böcker och bioduk. I år intas den av Gunilla Bergström och hennes älskade figur Alfons Åberg, som fyller 41 i år. Gunilla Bergström är journalisten och tecknaren som i ca 40 barnböcker träffsäkert och ömsint skildrat vardagslivet för både barn och vuxna. Böckerna om Alfons Åberg och hans pappa känns tidlösa och talar till generation efter generation.
I skarp kontrast till dem står Guangjuan Zhangs verk. Hon är född och uppvuxen i Kina, men bor och verkar i Sverige. Zhang arbetar med existensiella frågor om identitet, relationer, om livets skörhet. Redan förra året deltog hon i Avesta Art med flera verk, varav ett finns med även i år. Nu visar hon dessutom en mycket stark installation på Verkets entréplan. Den heter “The First Voice is the Last Voice” och är en kommenterar till Kinas enbarnspolitik. Verket visar en rad tomma barnskor, en tom barnklänning, alla i vitt glas, en påminnelse om alla nyfödda barn (ofta oönskade flickor) vars första skrik i livet blivit deras sista.
Även den engelska konstnären Lucy Glendinning skildrar utsatta barn, men ur ett annat perspektiv. I verket “Feather Child” ligger barnen hopkrupna, utmattade som efter hårda arbetspass i järnverket. De är delvis täckta av fjädrar som om de var en ny sorts varelse, någonstans mellan människa och djur. Med genteknik har de anpassats att klara hårda livsvillkor. Starkast tycker jag “Unknown Boy” är, som står längst ner i Verket. Man kan gå nära, se från olika vinklar, se hur han gradvis bytt skepnad, hur fjädrarna alltmer täcker kroppen, se sårbarheten, uppgivenheten.
Glendinning ställer viktiga frågor inför framtiden om hur vi handskas med den nya gentekniken. Om hur den kan användas till att rädda liv, men också missbrukas för att ta liv. Hon pekar inte minst på risken att den kan rubba den känsliga ekologiska balansen. Fjädrarna på barnen påminner också om myten om Ikaros. Han fick vingar av fjädrar och vax som gav honom friheten, men i övermod flög han för nära solen och dödsstörtade. Vad blir resultatet i framtiden för oss?
I Unga Galleriet visar man verk, där ungdomar utgått från Lucy Glendinnings “Feather Child”. De har försökt visa hur de tror att vi människor kommer att se ut i framtiden, vad det är vi önskar, och vad vårt leverne leder till.
Att gå därifrån och stanna till vid finske konstnären Matti Kalkamos verk ger en slags vila. Hans båda verk, som även visades förra året, har en sällsam inre stillhet och poesi som berör på djupet. De berör mig lika mycket nu som förra året. Särskilt “Armful of Preparation” med armar som sträcks ut med en famn grenar. Vad förbereder de sig för, nu och för framtiden? Enkelt och stilla och samtidigt kraftfullt.
Lee Youngbaek bor och verkar i Sydkorea. Hans stora verk “Angel Soldier”, är en installation med ett stort antal tomma militäruniformer, nedanför vissa står tomma kängor. Uniformerna hänger på galgar, på klädstreck eller bara ligger ner. De är färgglatt blommiga, alla försedda med namnlappar. Det är mäktigt. Jag går nyfiket från uniform till uniform och läser namnen. Det är kända namn inom konst, litteratur, musik, film och teater från olika tidsåldrar. Är de en slags kulturens änglasoldater? Änglasoldater, kamouflerade med blommor. Vad vill de oss egentligen? Försöker de få oss att vakna och se med klarare blick på all blommande ytlighet. Är de på väg till undsättning, våra räddare i nöden eller är de dödens sändebud? Lees verk ger inga svar men får oss att reflektera över våra liv, våra existensiella villkor.
Så ser jag på håll en bild av en kvinna under en klar sommarhimmel. Den lyser som en reklamskylt. Det är Aleksandra Stratimirovics verk “Sunny Day”. Jag tänker att det är en stor förstoring med pixlarna synliga. När jag kommer närmare ser jag att det är en installation där bilden är uppbyggd av små medicinflaskor som står tätt tätt samman innehållande vätskor i olika färgnyanser. Den ytliga enkla bilden av kvinnan får plötsligt ännu en dimension, den om liv och död.
Så åker jag en bit upp i Verket. Där i halvmörkret ser jag några blå lysande figurer. En kvinna sitter hopkrupen i en till hälften öppnad resväska, ett barn står i en bredvid. Bredvid ligger en kvinna naken på en säng. Allt andas utsatthet och man undrar vad som hänt dem. Men snart märker jag hur min uppmärksamhet flyttas från verkens innehåll till funderingar över hur italienaren Alessandro Lupi rent tekniskt gått tillväga för att göra sin installation gruppen “Flourescent density”. Installationen är uppbyggd av uppspända målade polyestertrådar med fluorescerande belysning. Det är mycket effektfullt. Men det tekniska tar över för mycket, jag tappar innehållet, en resa från hjärta till hjärna.
På motsvarande sätt hotar den imponerande tekniken med video, ljus och ljud att tar över i Mikael Ericssons stora installation “Myrnebulosan”, som visas i ett 200 kvadratmeter stort rum. Innehållet hamnar i skymundan. Den visades även förra året.
Vid första anblicken av Ingalena Klenells stora glasinstallation “Borderline” var jag beredd att avfärda den som platt och ointressant. Glasträden stod där på rad som enkla kulisser på en scen. Så började jag sakta gå runt installationen, kom förbi, bakom den första ytan. Då fick installationen plötsligt liv och djup. Oväntade gläntor och grottöppningar uppenbarade sig som satte fantasin i rörelse. Förutom skogen kunde jag se malmen, elden, forsen och fascineras hur de tycktes stiga fram ur det spröda glaset. Känna skörheten i livet självt där i gränslandet mellan fantasi och verklighet, pendlande mellan känsla och tanke.
Utställningens stora sprudlande upplevelsen stod Carolina Falkholt för. Hon är konstnär, graffitimålare och musiker. Det är hennes verk som pryder framsidan av utställningskatalogen. Falkholt har gjort sig känd för sina stora väggmålningar i offentlig miljö runt om i Sverige, bl.a. gjorde hon en i samverkan med barn och ungdomar i TV. Under Avesta Arts vernissage skapade hon ett nytt verk direkt på plats. Ett par veckor senare, på uppdrag av Avesta kommun, en stor målning på en husfasad vid ”skvallertorget” i Avesta centrum, vilket lyfte en annars ganska osynlig plats.
Falkholt har visat med full kraft hur väl graffitti i en konstnärs händer, om den får ta plats, kan lysa upp det offentliga rummet. Det är stort och framsynt av Avesta Art att lyfta fram graffitin, en av konstformerna av Street art. På många platser har man ännu nolltolerans mot graffiti som länge klassats som klotter. Avesta Art har i år gett graffitin, genom Carolina Falkholt, en chans att visa upp sig som den intressanta konstform och positiva kraft för samhället den kan vara.
Sammantaget är årets upplaga av Avesta Art en väl sammansatt och balanserad utställning med såväl djup som bredd. Många av verken har jag burit med mig efteråt. Avesta Art håller på ända till den 8 september. Missa inte tillfället att göra ett besök på Verket, att uppleva den fantastiska miljön, se välgjord och berörande samtidskonst samt se hur konsten och miljön samverkar till en fantastisk totalupplevelse.
Utställningskatalogen till Avesta Art finns förutom på plats i Verket också att läsa på Verkets hemsida.
