I lördags, halvt förblindad av blåst och snö gick jag förbi Bonniers Konsthall i Stockholm. Genom fönstren såg jag stora högar av mjuka inbjudande kuddar på golvet, på väggen stora skrattande munnar. Så visst gick jag in, flydde från ovädret in i värmen. Jag skakade av mig blötsnön och började se mig omkring i Sterling Rubys utställning ”Soft Work” med textila verk.
På avstånd tedde sig verken mjuka, sensuella. Kuddarna hade armar, de tycktes krama varandra och inbjuda mig till att slå mig ner i högen, röra med handen över ytan och vara med, blöt och frusen som jag var. Men det var att se och inte röra, jag var i en konsthall inte i ett kuddrum. De stora kuddarna var inte till för mig, de låg tätt samman i högar, kramade om varandra och lämnade mig betraktaren utanför. Jag fick nöja mig med att gå runt dem, se på dem, känna ödsligheten i att stå utanför.
Men när jag kom närmare så kom en obehaglig känsla krypande. Jag var inte längre så säker på att jag ville röra vid dem. Verken var sydda i tunna billiga tyger i klara färger. De var solkiga, nersmutsade av konstnären som dragit dem fram och tillbaka på gatan utanför sin ateljé. Från taket hängde något som på avstånd såg ut som stora gosedjur, men som när jag kom närmare mer liknade kadaver varifrån det hängde stora bloddroppar. De skrattande munnarna visade sig på nära håll vara vampyrer med blod droppande från huggtänderna.
När man först ser sig runt i salarna, slås man av de många upprepningarna, hur vissa former och färger ständigt återkommer gång på gång. Upprepningarna tycks neutralisera, tona ner själva innehållet i verken. Det är först när man stannar upp och betraktar ett verk i taget som obehagskänslan kommer krypande.
Så inser jag plötsligt att jag tidigare sett ett av Sterling Rubys verk, ett verk som inte är ett textilt ”soft work” som dessa utan snarare dess motsats i val av material och motiv nämligen ”Monument Stalagmite/I’m Dangerous on Angeldust” (2010), ett av Moderna Museets nyförvärv som nu visas i deras samlingar. Den 5,7 m höga skulpturen ger samma känsla av obehag, både i titel och uttryck.
Så vem är Sterling Ruby? Han föddes av en holländsk mamma och amerikansk pappa på en amerikansk militärbas i Tyskland 1972. Familjen flyttade kort därefter tillbaka till USA. Sterling Ruby är konstutbildad i USA och bor och verkar i Los Angeles.
Bonniers Konsthall har under utställningstiden ett intressant program runt Sterling Rubys konstnärskap, belyser det från olika håll. Själv kom jag i lagom tid till lördagens visning kallad ”Konstaterat”, som av konsthallen beskrivs som en mer personlig visning av kunnig konstprofil. Den här dagens konstprofil var Anders Karnell, skribent, konstkritiker på Nöjesguiden, han gör också konstvisningar på bl.a. Moderna Museet.
Det blev en inspirerande visning eller kanske skall man kalla det konstuttolkning av utställningen.
Förutom att ge fakta om konstnären, så öppnade Anders Karnell upp flera möjliga ingångar till utställningen, visade på olika sätt att tolka och närma sig Sterling Rubys verk, dock utan att fastställa något av synsätten som det mest rätta. Att presentera en konstnär på det sättet skulle kunna bli en urvattnad historia, men i stället blev det en av dessa, tyvärr alltför få, visningar som ger det där extra, som vidgar perspektiven och ger de slags nya insikter och kunskap som är svåra att riktigt sätta ord på, som väcker nyfikenheten och får en att tänka vidare i nya banor. Dessutom satte den ord på mitt eget krypande obehag.
Utställningen pågår t.o.m. 17/3.
Bilderna är från Bonniers Konsthall hemsida.
