För ett par veckor sedan hörde jag en kulturpersonlighet i TV uttala sig om den offentliga konsten i Sverige. Han påstod tvärsäkert att den var både tråkig och dålig. Jag minns att jag tänkte att han nog inte sett sig omkring särskilt noga. Helt säkert har han aldrig tagit sig till Första Långgatan.
Sedan några veckor finns där en enorm grafittibild som får mig att tänka på skolans svarta tavla med sina meddelanden till städpersonalen att låta bli att rengöra tavlan. Låt stå! hade läraren skrivit med tydligt utropstecken.
Bilden jag nu blivit tagen av är inget lärarmeddelande och något utropstecken behövs inte. I stället är det som om elevernas verklighetsskildringar med tavelkritor är det som måste få finnas kvar. Man får ta sig tid att tyda alla texter som ryms bakom och bredvid de stora bokstäverna som är formade precis som om min lärarinna hade skrivit dem.
Det första jag klarar att läsa är ”Människor som älskar varandra är fästa vid varandras namn”. Det får mig att fortsätta lösa bokstavsgåtorna. ”Allt är väl i Sverige” låter som ironi. ”YOU ARE GOD ENOUGH” gör mig glad. Och allra längst ut på högerkanten står det ”ALLA AVGÖRANDE SLAG KOMMER ATT UTDELAS MED VÄNSTER HAND!
Jag måste erkänna att jag blir lycklig när jag ser kraften hos alla de som hjälpts åt att uttrycka de osynligas åsikter om hur det är ställt i Sverige på det säkert femtio meter långa grafittikonstverket.
