En sensommardag 2009 vandrade Sven-Erik Brandt från Linköping som så ofta i östgötaskogarna vid Vårdnäs för att plocka svamp. Men det var inte gyllengula kantareller som han plötsligt fick syn på. I stället gjorde han en makaber upptäckt. Bland asfalt, takpannor och annat schaktavfall låg ett 15-tal gravstenar med fullt synliga inskriptioner, några så sent som från 1980-talet. Gravstenarna hade använts som fyllnadsmassa till en väg.
Ungefär vid samma tid användes gravstenar som utfyllnad under en ångbåtsbrygga vid Skarholmen i Mälaren. Stenarna var krossade, men bland spillrorna fanns fortfarande läsliga inskriptioner. På Gamla kyrkogården i Uppsala, vilorum för Geijer, Fröding och Hammarskjöld, vimlar det av små gröna skyltar, som signalerar att kyrkogårdsförvaltningen söker kontakt med närstående. På vissa gravar liknar ogräset en ogenomtränglig djungel, och monumentala stenar ligger omkullvälta.
Så här går det till i Sverige. När gravrätten har gått ut, i normalfallet efter bara 25 år, avlägsnas gravvården. Det gäller även hundraåriga gravar, som har upprättats på evärdlig tid, eftersom begreppet inte längre är giltigt. Gravstenarna skickas iväg för att sönderkrossas eller i vissa fall för att slipas om och återvinnas. Så skändas och utarmas de svenska kyrkogårdarna, ett av våra viktigaste och mest intressanta kulturhistoriska arv.
Flyttströmmarna inom Sverige har varit dramatiska och anhöriga finns inte längre i trakten. Kyrkogårdsförvaltningarna räds stigande kostnader för att underhålla gravar. Men kan synen på kyrkogårdar reduceras till endast en fråga om gravrätt och pengar?
I första hand är kyrkogårdarna ett vilorum och en plats för anhöriga att söka sig till. Men de berättar också om människor som har levat och bidragit till utvecklingen av vår tids samhälle. Gravstenen må vara kall och stum, men i tystnaden finns röster ur det förflutna. Inskriptionerna på namn och yrken, levnadsmotton, bibelord, porträttmedaljonger, skulpturer och andra utsmyckningar ger oss en möjlighet att få syn på de historiska sammanhangen. På en promenad kan man möta de mest skiftande yrken och levnadsöden: vagnmakare, badbetjänt, trotjänarinna, lokputsare och sjökapten för att nämna några exempel.
I de svenska städerna, hårt drabbade av rivningsraseri under 1900-talet, är kyrkogården ofta den sista fredade plats där invånarna kan få en bild av den äldre stadshistorien. Kyrkogården blir en tvilling till den verkliga staden där man kan återfinna stadens tidigare invånare sida vid sida.
Detta har man också tagit fasta på i lagstiftningen. Den svenska kulturminneslagen framhåller kyrkogårdarnas betydelse. ”Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas”, står det. Men lagen är tandlös. Det är bara i teorin som kyrkogårdarna är fredade.
Kanske säger den pågående förstörelsen av gravar något om vår människosyn. De gröna, numrerade skyltarna markerar distans. Individen försvinner, anonymiteten träder in och gör det lättare att skicka stenarna vidare till en slutlig lösning: sönderkrossning eller omslipning.
Från gravstenskrossandet är steget inte långt till skändning av de avlidna. I SVT:s Uppdrag granskning visades för några år sedan vad som händer efter den värdiga begravningsgudstjänsten. Medan de efterlevande dricker kaffe i församlingshemmet krossas kistan med mormor av en grävskopa för att underlätta gravsättningen.
I ljuset av detta kan vi också se vanvården på ålderdomshem där människor i livets slutskede har berövats sin värdighet och inte längre ses som individer. Här syns den röda tråden som löper från sönderkrossandet av gravstenar, den bristande respekten för de dödas vilorum och kallsinnigheten för vårt humanistiska arv. Glädjande nog ökar intresset för att besöka kyrkogårdar, inte minst hos en yngre generation, visar en studie vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Kyrkogården fungerar som en meditativ plats i den bullrande stadsmiljön, en plats för eftertanke och känslan av att tillhöra ett historiskt sammanhang.
Självklart är kyrkogården ett eldorado för släktforskare och personhistoriker, men även för andra forskare inom humaniora såsom historiker, etnologer och konstvetare. Kyrkogårdarna är också av växande intresse för turism, åtminstone så länge det finns historiska lockande miljöer kvar att besöka. Här finns en verklig potential, såvida de kommersiella, etiska och kulturella värdena kan balanseras på ett smakfullt sätt.
Men bortschaktningen av gravar fortgår. Det är inte bara en fråga om vackra, konstfulla gravar som försvinner på det mest förfärande sätt. Det rör hela vår syn på livet och döden. På respekten för individen och människors plats i historien.
Lagen måste skärpas med stopp för sönderkrossandet. I vissa fall bör hela kyrkogårdar kunna kulturminnesmärkas. I andra fall kan ett lapidarium, ett utomhusmuseum för gravvårdar, vara ett alternativ. Ett sådant invigdes nyligen i skånska Sibbhult. Det behövs ett kyrkogårdsupprop för att inte bara slumpen ska styra över vad som räddas för eftervärlden. Och det behövs en mer levande debatt om vårt kulturarv med ett större engagemang från medborgare och det civila samhället.
