På eget förlag har konstnären Mats Ahlgren gett ut boken ”Målerisk Poetik*”, en förtätad reflektion kring måleriet, utifrån målarens praktik. Boken kan fungera som vägledning, en hjälp att komma vidare och framför allt att börja tänka kring konstnärliga problem. Hur gör man en linje för att ge volym åt en kropp? Hur kan man få ytan att bära ett maximalt uttryck? Hur förhåller man sig till modellens överskott på information? Det är tänkvärt och välformulerat. Bitvis träffar hammaren rakt på spikhuvudet. Ahlgren vet vad han talar om. En lång erfarenhet av arbetet i ateljén ligger bakom texten, och det känns. Några av hans egna målningar är reproducerade. En fin gest, som åtminstone ger en inblick i hur han omsätter sina tankar i handling och tvärt om.
Ahlgren förmår på ett sympatiskt sätt upprätta en dialog med historien och konstnärer som Leonardo da Vinci och Rembrandt. Istället för den sedvanliga idealismen om ett utvidgat konstbegrepp som lösningen på både konstens och samhällets problem pekar Ahlgren på behovet av att upprätta gränser för att ge kreativiteten något att arbeta mot. Likt Italo Calvino i sina punkter inför nästa årtusende bygger Ahlgren upp sin reflektion kring olika begrepp som ekonomi, yta, färg. Författaren visar att måleriet är en disciplin med sina egna villkor. Visst skriver han med utgångspunkt i en modernistisk tradition som härskat på de förberedande konstskolorna. Men han är inte dogmatisk. Han säger: denna tradition finns. Om du väljer att arbeta med måleri kan det vara användbart att lära känna den.
Det är en inspirerande poetik som håller samma klass som klassiska handböcker som Björn Melins ”Måla och se” eller Gösta Krilands ”Teckning”. För någon som vill lära sig måleriet inifrån, som inte undflyr dess problem utan vill och vågar ta tag i dem, är denna bok ett guldkorn. Jag tror att det är ganska få konstnärer som gör det idag men de finns. De är kanske också fler än vad man tror. I likhet med Ahlgren själv är de hänvisade till marginalen i dagens svenska konstliv, där positionerandet, utspelen och de stora gesterna är det som uppmärksammas mest. ”Larmar och gör sig till” hette en tv-film av Ingmar Bergman. Titeln skulle kunna fungera till en pjäs om svenskt konstliv på 2000-talet. Tomma tunnor bullrar högt. Men det är inte ljudet utan tyngden som räknas. Mats Ahlgren vet det.”
