För många blev Ai Weiwei ett stort namn i världen i samband med OS i Beijing (2008), när han tillsammans med två schweiziska arkitekter skapade olympiastadion ”Fågelboet”. En fantasifull stadion som man tidigare inte sett maken till, med en design inspirerad av en kinesisk korg.
Samma år inträffade en kraftig jordbävningen i Sechuan i Kina. En stor mängd barn dog när deras skolor rasade samman. Misstankar väcktes att de varit för dåligt byggda. Ai Weiwei protesterade. Han gjorde också ett konstverk av 9000 ryggsäckar och citatet ”under sju år levde hon lyckligt i denna värld”. Det har visats på fasaden till Munchens Konstmuseum (2010).
Sedan dess har Ai Weiweis namn regelbundet synts i tidningsspalterna. Konstnären, arkitekten och aktivisten som utmanat den kinesiska staten med sina uttalanden i media, blogg och twitter. Han har använt sin berömmelse till att uppmärksamma missförhållanden.
Ai Weiwei föddes 1957 i Beijing i Kina. Hans far var poet. Fadern kritiserades av Mao och kulturrevolutionen för en dikt han skrivit. Han förvisades till utkanten av Gobi-öknen med sin familj och sattes i arbetsläger. Där växte Ai Weiwei upp. Han präglades av detta och lärde sig tidigt vilken betydelse och inneboende sprängkraft som finns i kreativiteten. Här i Europa har vi sett politiskt motstånd utan våld genom t.ex. poesi i Polen och sångkörer i Estland.
Efter knappt tjugo år fick familjen flytta tillbaka till Beijing. Ai Weiwei studerade på Beijings Filmhögskola och var också med och grundade den avantgardistiska konstnärsgruppen ”Star” i slutet av 1970-talet. Några år senare flyttade han till New York. Där studerade han design och umgicks i konstnärskretsar. Efter drygt 10 år i New York återvände Ai Weiwei till Kina när hans far blev sjuk. Han har berättat att han behövde, ville ta ansvar, ville vara del i landets utveckling och på allvar ta ansvar för sitt konstnärliga skapande.
Ai Weiwei är således väl känd som politisk aktivist och mikrobloggare. Men hur är Ai Weiwei som konstnär? Hans största konstnärliga inspirationskällor är Marcel Duchamp och Andy Warhol, ready-mades. När han kom tillbaka till Beijing satte han upp en studio inspirerad av Andy Warhols studio The Factory.
På Louisiana i Danmark visades tidigare i år en utställning med Ai Weiweis verk. Två av hans verk köptes in till deras permanenta utställning och kommer att visas där.
För första gången i Sverige visar man nu Ai Weiweis verk på Magasin 3 i Stockholm. I anslutning till utställningen har man dessutom med stöd av och tillsammans med en rad institutioner och organisationer anordnat en intressant programserie. På Magasin 3 finns också ett läsrum med en mängd material om Ai Weiwei. Konstnären har reseförbud och kunde inte närvara vid vernissagen. Utställningen har dock utformats i direkt samarbete med konstnären.
På väg till utställningen hade jag på näthinnan de fantastiska bilder jag sett från Tate Modern i London, där han 2010 visade sina ”Solrosfrön” (”Sunflower Seeds” 2009). Under 2½ år hade Ai Weiwei låtit 1600 personer tillverka och handmåla 100 miljoner solrosfrön i porslin. De täckte golvet i Tate Moderns stora turbinhall. Tänk om man varit där, kunnat ligga ner på solrosfröna, som på en sandstrand och låtit dem sila mellan fingrarna
Solrosorna har varit en symbol för det kinesiska folket. Mao framställdes ofta som solen eftersom solrosor alltid vänder sig mot solen. Dessutom, när människor svalt åt många solrosfrön. Så dessa solrosfrön i porslin är monument över den tiden, men också över vår förmåga att gå vidare, över transformation.
Nu på Magasin 3 fick jag se en liten del av dem. I en perfekt konformad hög i en av salarna ligger 5 milj av de oerhört vackra solrosfröna i porslin. Tyvärr är det strängt förbjudet att röra dem. Men där ligger de, en fantastisk känsla. Solrosfröna är gjorda genom kopiering och massproduktion. Men samtidigt är alla solrosfrön individuella, inget är det andra helt likt, inte ens bland de totalt 100 milj frön finns det två exakt lika. Det är som med snöflingorna – eller oss människor.
I ett av verken (”World Map” 2006-2009) har han låtit en fabrik, som vanligen tillverkar T-shirts, stansa ut olika former i tunt bomullstyg. Varje form stansades ut i tusental. Var för sig är det omöjligt att se vad de föreställer precis som man i vanliga produktionen inte vet vilken del av ett plagg man stansar ut. På utställningen hade varje form av tyg lagts i tusentals tunna lager i en hög trave med löst liggande tyg. När man ställde de olika högarna av former bredvid varandra, kunde man se att de tillsammans bildade en världskarta.
Ai Weiwei är fascinerad av den förrevolutionära historien, av dess kultur och hantverk. Under flera år studerade han den historiska utvecklingen inom formgivning, teknik och hantverk, studerade den ur olika aspekter. I sin konst använder han objekt man skulle kunna kalla ikoniska, objekt med stort värde för kineser av såväl kulturella som praktiska skäl. Dem använder han sedan utan att ta hänsyn till deras inneboende värde som t.ex. i konstverket ”Stool” (2008) som visas på utställningen.
I det verket syns tydligt Ai Weiweis inspiration av Duchamps ready-mades. Pallarna är kinesiska antikviteter från Qing-dynastin (1644-1911) gjorda med traditionella hantverksmetoder. Ai Weiwei har försiktigt tagit isär två pallar och sedan på sitt eget sätt fogat ihop dem med varandra, användande gamla hantverksmetoder utan spik. Det nya objektet har förlorat sin ursprungliga funktion, har övergått till att bli ett konstverk.
Weiwei använder, tar isär, förstör det gamla för att skapa något nytt. Han arbetar mycket med motsatsparet skapa – förstöra. Att ta isär, sätta ihop på nytt, men på ett nytt vackert sätt med omsorg. I en intervju talar Ai Weiwei om hur allt förstördes under kulturrevolutionen. Men han menar att om man förstör något måste man verkligen förstå vad man gör, så att handlingen skall bli vacker. Då kan det ursprungliga och det nya samexistera i den nya kroppen. Det skapar spänning och kraft.
Efter kulturrevolutionen tog industrialiseringen fart, vilket innebar en enorm förändring av Kina. Ai Weiwei har skildrat det i flera verk. Ett av de mer kända är när han (1995) släppte en 2000 år gammal Han-vas i marken, som om den förkroppsligade och innehöll historien. Handlingen fotograferades och fotona har visats. Ett annat verk är när han täckte antika urnor med industrifärg i starka färger, på vissa skrev han Coca-Cola.
På utställningen på Magasin 3 har han i ett verk (”Ghost Gu Coming Down the Mountain”, 2005) utgått från en sällsynt antik vas från Yuanperioden (1269-1368), den dyraste asiatiska vas som sålts på auktion. Vasen har en dekor som löper runt hela krukan och är från ett gammalt träsnitt. Tillsammans med Serge Spitzer har Ai Weiwei gjort en installation med 96 till formen identiska krukor uppställda som en rektangel med 8 x 12 krukor. På baksidan är de helt odekorerade. När man går runt installationen ser man att var och en av dem återger en liten bit av motivet från originalvasen. Endast tillsammans bildar de 96 vaserna det fullständiga motivet, den fullständiga berättelsen.
År 2007 deltog Ai Weiwei i Documenta 12 i Kassel, Tyskland med projektet ”Fairytale”. Det var ett stort projekt där han bjöd in 1001 kineser i åldrarna 2-70 år med olika bakgrund att utan kostnad resa till Kassel under en vecka under utställningsperioden. Han ville gå utanför de förväntade ramarna och skapa något tillsammans med människor. Förutom det praktiska arbetet med urval av deltagare, pass och visum m.m. så innehöll ”Fairytale” flera delprojekt.
Deltagarna reste i grupper till Kassel. Till dem ordnades ”Fairytale Dormitory” med olika sovsalar där 200 deltagare åt gången kunde övernatta under vistelsen. Ai Weiwei designade sängar, sängkläder, T-shirt och resväskor till deltagarna i olika mönster. Till Kassel skeppades också 1001 antika stolar (Qing-dynastin, 1644-1911). De placerades ut över utställningsområdet för att påminna om kinesernas närvaro. Man ställde in 200 av stolarna i sovsalarna för deltagarna att lägga kläderna på. Alla deltagarna fotograferades en och en på plats. Hela projektet videofilmades.
En av dessa sovsalar med tio bäddade sängar visas i utställningen på Magasin 3. Kuddarna är stoppade med te. Vid var fotända står de individuellt designade resväskor som deltagarna reste med. Salen är här liksom i Kassel omgiven av tygskynken. Man kan skymta de antika stolarna. På de omgivande väggarna sitter stora foton av deltagarna. Allt blir ett intresseväckande porträtt av en sovsal och dess tillfälliga boende.
På utvägen stannar jag till vid de fyra videoverken, filmer av trafik på Beijings ringleder samt en film av gamla delen av staden (2003, 2004, 2005).
Jag kan inte låta bli att fascineras av utställningen, av Ai Weiweis verk. Verken är genomarbetade och vackra i sig. Man får ju inte röra dem, men de tycks inbjuda till att känna på dem, känna ytan. De har alla en mjuk sensuell yta oavsett materialet de är gjorda av.
Lägger man sedan till bakgrunden, hans inspiration av både den moderna konceptuella konsten och det historiska arvet samt hans förmåga att kombinera dessa influenser på de mest oväntade sätt, då kan man inte bli annat än imponerad.
Själv säger Ai Weiwei, att i grunden vill han bara göra konst. Med den arbetar han utan rädsla, i strävan att vara sann mot sig själv och sina projekt. Om sin konst säger han att det är ”bara när konsten knyter an till allmängiltiga känslor och förnuft som den blir verkligt kraftfull”.
Med citat som: ”kreativitet är makten att avfärda det förgångna, att förändra status quo och att söka nya möjligheter” och ”individens frihet och ansvar är enda vägen till ett fungerande och humanitärt samhälle” ger han kreativiteten och kulturen en tung vikt i världen idag.
Utställningen på Magasin 3 pågår till 10 juni. Se den.
