Mamma, pappa, barn. Ett klassiskt motiv. Åtminstone i familjealbumet.
Och kanske är det ur ett sådant som målningen är hämtad.
Den känns märkligt bekant. Har inte också jag en liknande bild i mitt
album? Är det därför jag automatiskt läser in min egen familjehistoria?
Bilden känns mycket arketypisk. En mörk far i någon slags
uniform och en ljus mor, i en vid kjol. Den enda som liksom bryter
mönstret är barnet. Lite för stort för att riktigt rymmas tycks det
vilja kränga sig loss ur bilden och störa uppställningen. Och så är
det all den där kraftiga rastreringen som förvandlar hela bilden till
minne. Allt håller på att lösas upp i sina beståndsdelar. Små, små
pixlar som visar hur ömtåligt och samtidigt sinnrikt hela tillvaron är
fogad samman.
Rastrering är ett sätt att återge halvtoner. Alltså en färg som inte
riktigt har bestämt sig för var den hör hemma. I flera av dessa målningar
finns ett flimmer, något oroligt, pågående. Skuggspel, solkatter,
mönster som hela tiden tycks beredda att förändra sig och
liksom barnet fortsätta sitt liv utanför bilden. Om de inte hålls på
plats och inordnas i form av möbeltygets bestämda avgränsning.
Men denna distinkta ordning är ett undantag. Mest befinner vi oss i
det utomhusliga. Står mitt inne i en väldig ogenomtränglig granskog
som tycks ha invaderat jorden. Inget annat ljus än snöns vita täcke
når dit in. Som utspilld mjölk skapar den också mönster och skriver
fram varje barr, varje gren ur mörkret.
Ibland, nästan som av en slump, växer det fram något igenkännligt
ur den plats som fortfarande ser ut att söka sin form. Ett hus, uppvikt
som en Rorschach-bild visar det sin spegelbild: en ljus sida och
en mörk. Mellan dessa båda ett klädstreck med vita lakan, spöklikt
upphängda över en jord som tycks vara i bävning och överallt öppna
upp djupa hål och sprickor. Ändå – husen står där trygga, trots sina
brutna tak, lakanen ska snart tjäna som underlag för människans
sömn och hennes drömmar som oavbrutet väver nya mönster av det
sedda.
