Både tidens närvaro och dess flyktighet genomtränger Georg Sesslers nya arbeten. De bilder som är verkens upphov har en gång fotograferats och fysiskt förvarats i ett arkiv. Där inordnades de efter motiv och andra kategorier som tillämpades i kommersiella bildarkiv. Fotografierna beställdes och budades eller sändes via post. De användes i olika sammanhang och för skilda syften. Reproduktionerna levde sitt eget liv och spred fotografierna i allt vidare cirklar, medan ”originalen” återsändes och återbördades till sina bestämda platser i det sökbara systemet. Av etikettens streckkod framgick var de hörde hemma i Bildhusets omfattande och förmånga fotografer betydelsefulla arkiv. Det var då. I dag är mycket av det här historia.
Tid, men också förgänglighet, omgärdar verken i en högst konkret mening och det finns något närmast arkeologiskt i deras uttryck. Utöver det faktum att fotografier är brottstycken av liv – förminskad och framkallad på i det här fallet glasklar diafilm – så är dessa bilder märkta av en olycka. Vattenskadorna har igångsatt processer som förändrar deras utseende och påskyndar den oundvikliga nedbrytningsprocessen. Den rent materiella sidan av fotografierna förstärks och påminner oss om att fotografin är ett medium också i en fysisk mening. Det är aldrig ett fönster mot verkligheten, utan ett avtryck medierat genom ett material och en praktik starkt förbunden med kunskap och makt. Det finns alltid mer än det som vid första anblicken når ögat.
Slumpen och naturen har bestämt bildernas nuvarande form, men det är Georg Sessler som även denna gång har sett och valt. Han har dessutom omtolkat, förstorat och sammanställt i bildernas resa från arkiv till utställning. Det finns några porträtt av människor, men oavsett motiv äger bilderna ett melankoliskt och bitterljuvt drag som fångas i John Bergers ord:
”Och likt fotografier, min älskade,
våra ansikten snabbt förbleknar.”
