Mycket av det vardagliga arbetet har kommit i gång. Vi är försenade med linet. Det är så många steg.
När enen ryker och svalorna kommer tillbaka sår vi linet. När knopparna börjar lysa bruna och nedre bladet av strået gulnar, rycker vi upp linet med roten. Jorden slår vi av mot knät. Hälsa för hälsa repas av och binds ihop till mindre kärvar. Efter repningen rötas linet i sjön eller i ån, sedan torkas det i värmestugan (brytstugan).
Vid ugnen i brytstugan sitter torkkärringen. I det här fallet Toka med sina rinnande, variga ögon. Hon håller elden vid liv så att linet torkar. Därefter bråkas linet, skäktas och häcklas. Det är det vi är sena med i år. Vi måste också hinna spinna och väva linet och ullen under vintern.
Trots att det ligger ett rökdis under taket är det trivsamt i värmestugan. När Toka har fått en bunt lin torr tar hon nästa. En annan av kvinnorna tar den torkade bunten. Alla gör sin bit och ibland byter de plats för att göra arbetet roligare.
Kvinnorna skrattar, berättar sägner och legender. Det är gott att bara sitta och lyssna, Helga hinner inte vara med så mycket i år som hon hade velat. Arbetet med sina örter tar mycket tid. Men några stunder är hon ändå med och lyssnar.
En kvinna berättar:
” Träden är, som vi alla vet mycket gamla, de är klokare än vi. De har sett mycket mer än vi. De är dessutom vackra. De tänks som kvinnoväsen. De levde i tidens morgon ett högre liv. På den tiden kunde stenen och alla träden i skogen tala.
Bonden går ut i skogen för att hugga ett träd. Då säger trädet:
”Hugg inte mig, hugg min syster!”
Så viskar träden än i dag när vinden susar i löven.
Då går bonden till björken. Då säger björken:
”Sned är min topp, låt sitta min topp! Hugg ned vid roten!”
”Vårdträdet får inte huggas. Alla gårdar har planterat ett vårdträd när gården en gång var ung, det växer med släktet. Vårt vårdträd är som ni alla vet den stora eken.
Hon som bor i trädet vill inte bli huggen, hon vakar över oss.
Det är därför vi kvinnor offrar till Trädfroan tidigt på onsdagsmorgnarna före solens uppgång genom att vattna trädets rötter och säga: ”nu offrar jag, så gör du oss ingen skada”.
I bland kan det också bo Goa Nissar där. Bryter någon löv eller grenar på det trädet så får den personen värk eller sjukdom.
En del träd bebos av ett mystiskt väsen som kallas Bos och som finns på alla gårdar.
Det var en gång en bonde som högg ned ett sådant bosträd. På kvällen hör han hur det sjunger i trädstubben:
”Husvilla ä`vi! husvilla ä`vi! Husvill skall du också bli.”
Bonden blir förskräckt men skrattade ändå hånfullt åt det hela.
Dagen därpå brinner hela hans gård ner.
”Så det säger jag er akta er, för att göra träden illa, då går det inte heller oss väl.”
Barnen, i det här fallet främst flickorna glömmer sig och sitt arbete. Andaktsfullt lyssnar de på de vuxnas skrönor. Med gapande munnar och glansiga ögon tar de med spänning in allt de hör.
Den som berättade hinner knappt sluta sin historia förrän nästa tar vid.
” Ni har väl hört Näcken som brukar sitta nere vid ån och spela toner som lockar och ropar. Unga flickor blir lätt förälskade i honom, det är särskilt de som måste se upp. De som har sett honom säger att det är en underbart vacker yngling, välvuxen och ståtlig. Han har grönt hår som hänger långt ned på ryggen som långa näckrosrankor. Att se honom i ögonen är att gå sin egen död till mötes.
De som hör honom spela vid midnatt kan inte låta bli att dansa. Slutar inte Näcken spela är det risk att den dansande till slut segnar ner och dör av utmattning. Så var försiktiga barn!”
” Vi har tur att det bor ormar under visthusboden. De äter små djur som annars skulle ta sig in och förstöra det vi har där. De har kontakt med de underjordiska. De kryper ur skinnet och föryngras. Akta er för att slå ihjäl en orm för då kommer alla andra ormar och hämnas på er.”
En kvinna berättade att de hade varit på ett gille. De hade blivit försenade. Det hann bli midnatt och de har ännu inte hunnit hem.
” Det var tur att det var fullmåne.
Plötsligt ser vi två stora svarta hundar med dreglande käftar komma emot oss. Vi slänger till dem en halv kaka bröd och då försvann de.
När vi har gått ett stycke kommer det en gammal enögd man ridande på en häst. Det är inte vilken häst som helst, nej, den är stor och ståtlig. Hästen är grå och den glänser i månskenet. När mannen kommer fram till oss stannar han hästen och säger:
”Vet ni inte att denna tiden på natten är min? Men eftersom ni gav bröd till mina hundar skall ni inte lida någon nöd utan ni är fria att gå hem”.
Vi går med en väldig fart vår väg så fort vi kan. Efter en stund rider den gamle mannen ifatt och förbi oss och då har han en kvinna på ryggen. Då förstår vi att det är Oden som varit ute och jagat en trollpacka.
En kvinna kväder:
Völvorna komma från Vidolf alla.
Av Vilmeids ätt äro alla trollmän.
Sejdarna äro Svarthövdes ättlingar.
Jättarna alla äro Ymers barn.
Många liknande skrönor berättas. Vi tror på dem. Tror på tomtar, alver, de underjordiska, järtecken och det osynliga. Vi lägger järn i alla dörröppningar för att skydda oss mot onda makter, det gör vi också vid fähuströskeln för att skydda kreaturen.
