EU-kommissionen har utsett 2011 till Europaåret för frivilligarbete för att lyfta fram och hylla de drygt 100 miljoner människor i Europa som arbetar ideellt. En rörelse som länge har arbetat på frivillig basis är konstföreningsrörelsen. Själva idén till en konstförening uppkom redan på 1730-talet. Under 1700-talet befann sig nämligen många unga män från Englands överklass i Rom. Rom var för många slutdestinationen för ”the Grand Tour”, den klassiska bildningsresan genom Europa som var obligatorisk för många av överklassens unga män under 1700-talet. Vid hemkomsten bildade några av dessa män sällskapet ”The Society of Dilettanti” som efter några år fick namnet ”The Society for Encouragement of Arts, Manufactures and Commerce”. Det som de unga adelsmännen ville med sin konstförening var att vurma för mörka gamla tavlor samtidigt som man föraktade det samtida engelska måleriet. Ibland är det tur att vissa idéer omprövas och förkastas helt. ”The Society for Encouragement of Arts etc.” stod visserligen som förebild för andra mindre konstföreningar runt om i England med de hade en helt annan inriktning, nämligen att uppmuntra samtida konst och att stimulera och öka allmänhetens intresse för konst genom utställningar och seminarier. Än i dag finns många ”Art Clubs” i England, men dessa är snarare sammanslutningar av amatörkonstnärer som vill utöva och fördjupa sina kunskaper i att skapa konst, än vad vi i dagligt tal menar med en konstförening.
Istället är det den konstförening som bildades 1788 i Zürich i Schweiz som kom att bli förebild för en lång rad av konstföreningar som spred sig i ett vidsträckt bälte med början i Schweiz och Österrike vidare genom Tyskland och upp till de nordiska länderna. Efter Napoleonkriget 1815, då en stark medelklass växte fram, fick konstföreningsrörelsen fotfäste i Tyskland och blev med tiden en stor folkrörelse och man kan därför med rätta påstå att Tyskland är konstföreningens barnkammare. Nürnbergs konstförening grundades 1792 och betraktas som den äldsta konstföreningen i Tyskland. Därefter räknar man konstföreningen i Hamburg som bildades 1817 och Bardisch konstförening i Karlsruhe som startade 1818 som de äldsta. Konstföreningens ambition var att förmedla konst direkt mellan publik och konstnär utan mellanhänder som fördyrade inköpen. Konstföreningarna vände sig därför i första hand till en köpstark borgarklass, men man ville även nå ut till en publik som i vanliga fall inte hade råd att köpa konst. Lösningen var att man startade ett konstlotteri, där alla hade möjlighet att delta och möjlighet att vinna konst. Förutom den förmedlande verksamheten ägnade sig konstföreningarna även åt konstbildande verksamhet. Precis som idag, var konstföreningen en viktiga social mötesplats för konstintresserade och föreningarna blev också en betydelsefull grogrund för de demokratiska värderingarna i Tyskland genom sina val av styrelseledamöter och årsmöten.
Från Tyskland spred sig sedan konstföreningsidéerna till de nordiska länderna. I mitten av 1820 nådde de Köpenhamn och här bildades Skandinaviens första konstförening som fick en permanent organisation 1828. Den nybildade danska konstföreningen hade ett annat viktigt mål med sin verksamhet, som skilde sig från de tyska förebilderna, nämligen att köpa in konst och grunda en egen samling som skulle kunna visas i ett konstmuseum. I Sverige startades den första konstföreningen 1832 och fick namnet Konstföreningen i Stockholm. År 1886 bytte föreningen namn till Sveriges Allmänna Konstförening som den heter än idag. Föreningen skulle förmedla konst, upplysa allmänheten om konst och verka för bildandet av ett svenskt nationalmuseum för bildkonst. Under slutet av 1800-talet följde många andra orter efter och allmänna konstföreningar bildades på många platser runt om i Sverige. År 1865 bildades till exempel både Växjö och Göteborgs konstförening. I Norge får man tacka I.C. Dahl (1788-1857), som räknas som Norges första bildkonstnär, att den första konstföreningen bildades 1836. Dahl var verksam i mitten av 1820-talet som professor vid konstakademien i Dresden och såg under den här tiden hur konstföreningsrörelsen växte sig stark i Tyskland. Han beslöt sig därför att ta med sig idéerna hem till Norge och grundade vid hemkomsten Christiania Kunstforening, som sedermera blev Oslo Kunstforening och som inte bara är landets äldsta konstförening utan även Norges äldsta utställningsarrangör. I Finland grundades 1846 den Finska Konstföreningen, som fortfarande är den största och den enda landsomfattande konstföreningen i Finland. Syftet med Finska Konstföreningen var från första början att stöda finländsk bildkonst genom att köpa verk av konstnärerna och att främja allmänt konstintresse. Konstföreningen blev också en viktig kraft för att bygga upp konstmuseet Ateneums samlingar. År 1990 övergick Ateneums samlingar helt till staten. Konstföreningen har dock fortsatt sin verksamhet men istället för att bygga upp en egen samling lottas de inköpta verken ut till medlemmarna i det årliga lotteriet. Det finns många andra exempel på hur konstföreningar har spelat en historiskt viktig roll när det gäller att samla in pengar och bygga upp konstsamlingar som sedan lagt grunden för olika konstmuseum runt om i Europa. Även idag är konstföreningar på många orter viktiga samarbetspartners och vänföreningar åt konstmuseer som de stöder på olika sätt genom sitt ideella engagemang.
Efter andra världskriget började det dyka upp arbetsplatskonstföreningar i Norden. År 1940 bildades den första arbetsplatskonstföreningen i Sverige vid CAP fabriker i Göteborg och 1944 bildades Handelsbankens konstförening som under åren blev en viktig inköpare av svensk samtidskonst. I Danmark var det de stora öljättarna Tuborg och Carlsberg som var tidigt ute med att skapa konstföreningar på arbetsplatsen. Tuborgs Kunstforening var den första arbetsplatskonstföreningen i Danmark och Carlsbergs Funktionærernes Kunstforening grundades 1948. Idag är de bägge föreningarna sammanslagna efter en av de många företagsfusioner som sker runt om i världen. Konstföreningar på arbetsplatser är något typiskt nordiskt men framför allt utmärkande för Sverige där det finns överlägset flest med runt 600 arbetsplatskonstföreningar. I Tyskland förekommer inte ens begreppet arbetsplatskonstförening. Antalet arbetsplatskonstföreningar i Sverige har dock drastiskt sjunkit de senaste åren beroende på strukturella förändringar på arbetsmarknaden och ett hårdare arbetsliv där brist på tid hos medlemmarna och engagemang från företagsledningen leder till att föreningarna läggs ner på löpande band.
Med tanke på att konstföreningar har funnits sedan mitten av 1800-talet är idén om att organisera sig i ett riksförbund eller paraplyorganisation ganska ung. Schweiz var även här först. År 1806 bildades Schweizer Kunstvereins en sammanslutning för konstnärer och konstintresserade, som idag har är trettiotal konstföreningar anslutna till organisationen. De första trevande försöken att organisera sig i Norden skedde 1934 i Norge då 16 konstföreningar utanför Oslo bildade Norske Kunstforeningers Landsforbund. Det nybildade riksförbundet hade som huvuduppgift att producera vandringsutställningar och öka kunskapen och förståelse för bildkonsten i Norge. Man ville också driva frågor som var svåra för de enskilda konstföreningarna att klara av ensamma. Men något större ekonomiskt stöd lyckades inte riksförbundet få loss från staten. Riksförbundet arrangerade flera betydelsefulla vandringsutställningar, bland annat en med Munch-grafik, och som mest var 28 konstföreningar anslutna till organisationen. 1949 upplöstes förbundet men det fanns flera konstföreningar bland annat Riksgalleriet (som senare blev Riksutställningar och därefter en del av det nya Nationalmuseet) och andra som arbetade vidare för att bilda ett nytt riksförbund, vilket skedde i november 1978 på en stor konferens om konstförmedling. I Sverige började man i mitten av 40-talet diskutera om man skulle skapa en gemensam organisation för konstföreningarna, men det kom att dröja fram till 1973 innan SKR, idag riksförbundet Sveriges Konstföreningar bildades. En stark drivkraft var Uno Kampmark som också var förbundets chef under många år. Innan riksförbundet bildades i Sverige var konstföreningarna organiserade i Samarbetsnämnden för Konstföreningar som fanns i Göteborg och Stockholm.
I Danmark existerande också regionala sammanslutningarna av konstföreningar på Jysk, Fyn och Själland och det var när dessa 1944 gick samman som Sammenslutningen af Danske Kunstforeninger (SDK) grundades. Precis som i Sverige kan man peka på en stark drivande kraft nämligen Frederik Dam, som nästan var besatt av tanken av att förmedla ny och professionell konst till alla delar av Danmark. Frederik Dam hade med sig den unge Asger Jorn i släptåg, som hjälpte till med att förverkliga ambitionen om ett riksförbund som skulle kunna erbjuda vandringsutställningar med professionella konstnärer till alla delar av Danmark. Den första utställningen som SDK presenterade fick namnet ”Forårsudstilling af Yngre Dansk Kunst” och innehöll namnkunniga konstnärer som Asger Jorn, Carl Henning Pedersen och Utzon Franck. Det yngsta riksförbundet finner vi paradoxalt nog i Tyskland. Inte förrän 1980 bildades ADKV-Arbeitsgemeinschaft Deutscher Kunstvereine genom en koalition av 40 konstföreningar. Då som nu handlade verksamheten om att uppmuntra utbyten och samarbeten mellan konstföreningarna och öka professionalismen inom konstinstitutionerna. Man försöker även påverka kulturpolitiken, allmänheten och media, genom att driva övergripande frågor med ”en röst”. ADKV har idag ca 280 medlemmar i Tyskland och fem associerade medlemmar i Österrike. I Finland saknas en övergripande paraplyorganisation för konstföreningar men många av de stora konstföreningarna som Finska Konstföreningen, Tammerfors och Åbos konstförening är när knutna till ett konstmuseum och är istället medlemmar i Museivänföreningen som samlar museums vänföreningar i Finland. Man kan även nämna Våra skärgårdars konstgille ett nätverk som sedan 2004 arbetar för att öka samarbetet och utbytet mellan konstföreningar belägna i Sveriges, Finlands och Ålands skärgårdar.
Begreppet konstförening är nu både brett och mångfacetterat. Det kan innefatta allt från små arbetsplatskonstföreningar som bara har det årliga konstlotteriet som den centrala samlingspunkten till regelrätta konsthallar som drivs med anställda och ideella krafter. Oavsett storlek och inriktning så har den icke-kommersiella och konstbildande tanken varit viktig ändå från starten. Konstföreningens uppgift idag är att vara tillgänglig för alla publikgrupper. Därför är tröskeln låg och alla som har lust att lära sig mer om konst är välkomna. Det är förvånande och intressant är att notera att många konstföreningar grundas och stöds av engagerar människor som i sitt vardagliga arbete inte arbetar med konst. Trots att konstföreningstanken har över 150 år på nacken verkar det som det är en ide och modell som fortfarande är livskraftig och gångbar. Det finns nu många hot mot det frivilliga arbetet som ekonomiska nedskärningar inom kulturen, skyldighet att betala moms, högre krav från publiken, minskat intresse för föreningsliv och andra strukturella förändringar i samhället, men trots det ser de flesta konstföreningar och riksorganisationer positivt på framtiden. En orsak kan vara att konstföreningen fortfarande spelar en viktig roll för konstlivet eftersom den på många orter är den enda platsen där publiken kan få tillgång till samtidskonst utanför storstädernas utbud. Konstföreningen utgör med sin position också en viktig länk mellan konstutbildningarna och de etablerade konstinstitutionerna. Konstföreningen kan beskrivas som ett sällsynt frirum för konstnärliga, curatoriella och konstförmedlande experiment. Den fungerar på många platser som ett ”forskningslaboratorium” och ”utvecklingsavdelning” för morgondagens konst. I konstföreningen erbjuds unga konstnärer, curatorer och pedagoger en plattform för att testa sina idéer och ger också publiken en möjlighet att diskutera dessa frågor.
Totalt sett är konstföreningsmodellen fortfarande en mycket populär verksamhetsform i Europa och även internationellt ökar intresset för konstföreningstanken. Kanske blir Kina nästa stora konstföreningsland? Sedan 2007 driver nämligen Norske Kunstforeningar projektet ArtEduChina som är utbytesprojekt mellan Norge och Kina. Målsättningen med projektet är att bidra till ett ökat kulturutbyte och en ökad förståelse mellan de två länderna genom att bland annat introducera den publikstyrda modellen i Kina, som de norska konstföreningarna representerar. Norske Kunstforeninger har bland annat skrivit en handbok på kinesiska om hur man etablerar en konstförening. Etableringen av konstföreningar i Kina kommer naturligtvis att ta tid eftersom en sådan tradition saknas i landet men intresset hos kineserna verkar det inte vara något fel på. Det skulle i så fall bli ännu ett intressant kapitel om konstföreningens historik.
