Efter ett par månader sedan årets Indienresa kan jag berätta det som stannat långt inne i mitt hjärta. Vad det kan vara? Jo de kramar jag fick av en indisk bondkvinna. Den kramen är hittills mitt livs kram, en kraftig, innerlig och kärleksfull sådan. Hon omslöt hela mig i sina armar och tryckte till ända in i hjärteroten. Henne träffade jag i en liten by i delstaten som gränsar till Nepal.
Vi var inbjudna på indiskt chai och engelska kex. Dit åkte vi fjorton personer i samma bil som egentligen bara rymmer sju allt som allt. This is the indian way, sa de och skrattade! Det gick bra och var mycket intimt och gott för en frusen nordbo. Minne två får också bli om kvinnor och de sätt de vyssjade sina barn. Barnet ligger över ena benet som rör sig rytmiskt , åtföljt av kraftiga klappningar på barnets huvud. Samma innerlighet som de kramar jag fick och jag kunde se hur det lilla barnet somnade nöjt i sin lilla båt som skumpade fram och tillbaka på oceanen. Jag föreställde mig att så är det att ligga i den inre oceanen, ofödd. Minne tre är ett litet hus jag betraktade varje morgon och förundrades över det vackra ljuset. Där kan jag bo tänkte jag, och på taket finns gott om plats att måla. Minne fyra är sången från två väderstreck. Ett sikhtempel och ett hinduiskt tempel som hade sina gudstjänster på samma tid. En magisk blandning blev det för mig som stod lutad mot en solvarm mur och såg solnedgången färga vetefälten. Minne fem är att jag under fem nätter låg under den indiska himlen med myggnät som tak och kunde betrakta den klara stjärnhimlen och fullmånen som var så nära jorden den gången.
Mitt i allt kommer nyheterna om tsunamin och kärnkraftsolyckan i Japan, kampen för frihet i Nordafrika – den som gjorde att flera konstnärer inte kunde komma till årets event. Mitt infekterade sår under ögat och svårigheten att hålla det rent när tvättstället var granne med korna. Etthundrafyrtio barn som gick i den lilla skolan med tre små klassrum utan möbler. Barn till fattiga föräldrar. En del har inte råd att skicka sina barn till skolan för det kostar 10 rupis per månad, det är drygt en krona det!! Färden till Shimla som ligger över tvåtusen meter över havet och Himalayas snötäckta toppar. Enda stället jag varit på i Indien som har gågator, inga bilar, motorcyklar utan bara människor som går. Underbart till skillnad från Delhi som utlöser luftrörsproblem direkt och speciellt om du åker tuck-tuck. Då gäller det att lägga schalen över näsa och mun. Den här gången åkte jag till Old Delhi, den ursprungliga staden. Ett underbart kaotiskt virrvarr av gränder och upplevelser. En demonstration dök plötsligt upp, röda fanor och turbaner. Visade sig vara sikhiska kommunister som uttryckte sin mening. Jag har varit på sjukhus också. Först en statlig sjukstuga i en by i Dharampur som ligger i Himachal Pradesh. Besöket kostade inget och jag blev undersökt av en kvinnlig läkare som lyste på mitt sår och i min hals med en gigantisk ficklampa.
I Delhi uppsökte jag ett internationellt sjukhus och där behövde jag inte heller betala när jag berättade att jag var i Indien med TellusArt och att vi förutom workshops och utställningar även hjälper en Rainbow skola i Delhi. Det är en skola för föräldralösa gatubarn. För tredje året i rad fick jag träffa min indiske ”son”, han är född samma år som min son, och han arbetar som chaufför. Han jobbar dygnet runt och kör kunder åt sin arbetsgivare. Jag träffade honom senast i Delhi och när han skulle köra norrut igen var han med om en bilolycka. Han skadade sig, men inte allvarligt. Däremot bilen blev ordentligt tillknycklad och han blev avskedad på grund av detta! Tre resor, tre år i följd – återseende med gamla vänner och nya vänner. Roop Chand, en konstnär som bodde i Danmark på sjuttiotalet, bjöd hem oss i år igen. Mike Pandey, dokumentärfilmare som fått flera utmärkelser för sina filmer, träffade vi också i hans hem.
Två utställningar i Delhi på bra gallerier, fem dagars workshops med hela konstnärsgänget, skolbesök och workshops med skolbarn. Tvådagarsbesök i Chandigahr, besökte skulptören i hans studio. Han jobbar på museet och gör reliker av gamla gudabilder förutom att han är verksam som konstnär och skriver en avhandling om vedisk mytologi. Mycket spännande samtal. Träffade ordföranden för Society for Development of Films and Arts, och de ville behålla min bild ”Yoni” för nya utställningar. Fick kontakt med dom genom en konstnär i Chandigahr och har varit med på en utställning i deras regi. Roligt med ringar på vattnet. Holifestivalen ar vi också med om.
Gamla som unga är ute på gator och torg och kastar färgpulver och vatten på varandra under dagen. Sedan går de hem och gör sig rena, träffar vänner. äter gott och tänder eldar. Rishikesh blev det inte alls…Synd, jag hade sett fram emot detta men det fanns ingen tid att ta av.
Däremot träffade jag en intressant indisk konstnär som gör sina videoinstallationer på religiöst tema just i Rishikesh. Nästa år ska jag åka en vecka tidigare än alla andra för att hinna med denna vallfärdsort. Ta ett dopp i Ganges! Vi var till ett tempel med en trappa som ringlade sig uppför en bergssluttning och nedanför en flod med varmt och helt klart vatten. Underbar svalka eftersom att mars månad är varm.
Det är klart att jag åker nästa år också. Bo hos familjen i den lilla byn, ha workshops med ett trettiotal andra konstnärer från olika länder och världsdelar, träffa flickorna igen som bor på Rainbowschool i Delhi, utställningar och workshops med skolungdom och Rishikesh så klart! Just ja, jag har ju också mitt hemliga konstprojekt där, just nu nergrävt i den indiska myllan!
