Jag tycker visst att man kan vara billig och konceptuell när man är där. Själv rökte jag Gaullaises utan filter och drack San Pellegrino ur flaska. Man kör vilse någon timme med hyrbilen och kör runt, runt i staden innan man hittar ut till det skogsbeklädda berget. Parkerar, kliver ur och får iväg något mess om att man kommit fram. Sedan är det barrskog, lite som Småland och delar av Blekinge om det inte vore för värmen och cikadorna. Men man går en halvannan kilometer med sin San Pellegrino och kommer man fram till oktagonen. Chapelle Cocteau som det kallas i folkmun. La chapelle Notre-Dame de Jérusalem egentligen. Kanske lite mindre än man väntat sig, men ganska spännande. Här ute på berget, en bit ner i dalen var det tänkt att en konstnärsby skulle anläggas. Ett litet samhälle utanför samhället där man skulle samla bildkonstnärer, författare och kompositörer. Idén väcktes av en excentrisk francmiljonär. Så mycket mer hände inte.
Världen är full av idéer som dött halvvägs. Men kapellet står där. Ritat och skapat av poeten och bildkonstnären Jean Cocteau. På väggarna finns hela passionsberättelsen med den sista måltiden i centrum. Bland lärjungarna finns dåtidens franska kulturelit, Cocteaus vänner, avbildad. Lite pretentiöst och fantasilöst kan tyckas, men jag skriver det på samma konto som mina Gaulloises och mitt märkesvatten. De ser lite bortkomna ut där de sitter kring den poetiske snickarsonen och delar bröd. I övrigt är där mängder av korsriddare som trängs med änglar på väggmålningarna och det är här någonstans som Cocteau tappar mig. Jag har aldrig riktigt låtit mig imponeras av riddarna med kors på magen, oavsett om de heter Ivanhoe eller Arn. Jag gillar dem inte heller där på väggarna i Chapelle Cocteau. Jag går ut och sätter mig längs en av kapellets sidoverandor. Dricker ur min San Pellegrino och ser väl lite bortkommen ut.
Dom bjöd på kaffe. Inte på kapellet av Cocteau, men på föräldramötet. Det hjälper alltid till lite när det är sådär lite trevande i mötet. När man smyger omkring i rummet som främlingar och ser bortkomna ut. Men kaffet hjälper till. Vet man inte riktigt hur man skall börja det som kan bli ett möte kan man åtminstone erbjuda sig att hälla upp en kopp kaffe. Kanske mjölk? Socker? Det är föräldramöte i en förstaklass och de enda som inte är skräckslagna är väl ettorna själva, men de ligger som bäst och sover därhemma och kan inte dela med sig av sin frimodighet och trygghet. Man dricker kaffe och ingen vill bli avslöjad. Så börjar mötet. Man visar runt med handen. Anslagstavla där. Gympa på tisdagar. Toaletter där och det är ingen skam om någon får löss.
Man berättar om barnens rätt till lek, om spontaniteten och trygghet. Så säger någon att här inne är det OK att göra bort sig och att göra fel. Om till exempel ett barn målar ett blått äpple, så gör det inte så mycket. Så rätt man kan tänka och så fel det kan bli. Vi ser sällan blå äpplen på torghandeln eller på Lidl, men vi lever ien värld som är överfull av blå äpplen som väntar på att bli målade. Och i detta ett kall. En levande tillit handlar på samma sätt som konstnärskap om att hela tiden ompröva sin blick och sina föreställningar. Grunewald målade grön snö och så länge det finns människor som målar blå äpplen finns det hopp.
En turistbuss har antagligen anlänt till parkeringen bortom dungen för nu hör jag en hel grupp människor komma längs gången. Jag tänker att jag måste gå in igen innan det blir för stökigt och trångt inne i den lilla octagonen. Strax utanför finns ett rör som sticker upp ur marken med en tapp på. Jag vågar inte dricka vattnet, men det svalkar gott att skölja fötterna under och att badda pannan med. Kapellets golv är Maria,- och coboltblått och det ger en förnimmelse av urhavet. Jag sitter med mitt vatten på flaska. Med små bubblor. San Pellegrino. Visste ni att Pellegrino betyder pilgrim, förresten. Eller främling snarare. En identitet vi alla delar.
Ordet pilgrim kommer ursprungligen från latinets peregrino och betyder kort och gott främling. Det användes om bönderna som kom in till Rom för att sälja sina grönsaker och, får man väl förmoda, såg lite bortkomna ut. Lantisar skulle vi väl säga idag. Senare kom det att användas för alla dem som vandrade till heliga vallfartsorter och utmed vägen såg, får vi väl på samma sätt kan vi förmoda, lite bortkomna ut. Det är detta som är att vara pilgrim. Att vara på väg. Att inte fyllas av ångest inför uppbrotten. Från död dogmatik, inkörda och fastkörda mönster eller vad det kan vara. Att man läser sitt liv utifrån mötets och möjligheternas perspektiv. Att ha blå äpplen i sin korg. Och samtidigt ser vi väl lite bortkomna ut. Lite undrande och avvaktande för det nya, men det enda man har som omöjlighet är vägen tillbaka. Livet förändrar oss och varje möte förändrar oss.
Vi lever i en ständig sjätte dag där vi hela tiden nyskapas och själva är del i den skapande processen. Däri ligger också skillnaden på korståget och pilgrimens vandring. För pilgrimen är det han själv som är främling och världen ett möte. För korsfararen är det världen som är främling och det sker aldrig ett möte. Aldrig en pånyttfödelse. Vi lånar av varandra och befolkar varandra. Vi befolkar varandras öde och sotade landskap som finns bakom och mellan våra stavelser, larygmer och ord. Där befolkar vi varandra. Vi längtar hem i varandra. Var är det? Vilket är detta tysta land som vi aldrig annekterar?Det är att stå i en relation som jag och du. Att möta den andre och den som är annan än jag är också att möta sig själv. Att se sig själv med en främlings ögon och omsluta det man ser med ömhet. Ett jag och ett du. Ett jag och människans yttersta angelägenhet.
Därför är det också märligt när man läser om religiösa utövare som brinner för pilgrimstanken, men ställer sig avvisande till religions-, och kulturmöten. Jag ser mot väggmålningen en sista gång och det är som att snickarsonen höjer bägaren mot mig i en avskedsskål och blinkar med det en ögat. Han pekar menande mot bägaren i handen och jag förstår plötsligt vad korsriddarna gör på väggen i det oktagona kapellet i Cote de Azur. Utan leken och myten hade de förblivit trångsynta krigare. Nu förstår jag att de letar efter graalen. Symbolen för livets källa, vår yttersta angelägenhet. Det handlar alltså om blå äpplen ändå. Om det funnits blå äpplen där på väggen i La chapelle Notre-Dame de Jérusalem hade jag köpt korsriddarna också. Att släppa invanda föreställningar om världen, om andra människor och också om sig själv. De är inte längre korsriddare utan peregrinos, främlingar och pilgrimer. Lite bortkomna.
