I samband med en resa till New York i februari i år kunde jag inte undgå att reflektera över konstuttryckens mångfald och likhet. Det var egentligen helt fel tidpunkt att resa om vi tänker på vädret. Det var kallt och blåsigt, men den var ett måste. Den gjordes inför en intressant utställning i Chelsea, Manhattan.
Min artikel stannar vid några intryck utan att beröra Konsten med stort K eller ens någon särskild inriktning. Det blir bara några kanske förbisedda vinklingar och personliga synpunkter. Andra områden jag vill peka på är öppenheten och betydelsen av erfarenheter av konst för en helgjuten upplevelse. Som en sammanfattning av intrycken beskriver jag till slut ”The Chelsea Boy”.
New York är en kontinent av konstupplevelser, både räknat i mängd och olika särdrag. När man ser i en galleriguide så slås man av det stora antalet gallerier. Inom stadsdelen Chelsea så annonseras det om 239 gallerier med regelbundna visningar. Regelmässigt varar varje utställning omkring tre veckor och om vi antar att det i snitt är fyra konstnärer som visas åt gången med kanske fyra verk per konstnär så blir det omkring 1000 konstnärer som visar omkring 4000 verk varje månad. Därtill kommer alla andra delar av staden och då ska särskilt nämnas Brooklyn där ökningstakten på gallerier är som störst. Till detta kommer även all den konst som finns på museer. Varje konstresa till New York kan bara omfatta en bråkdel av vad som visas. Om man inser och accepterar detta så kommer man att bli rikt belönad när det gäller konstupplevelser.
Det finns en öppenhet, som både själva mångfalden och exklusiviteten ger. Det kostar inget att se konsten på galleriet, men det kostar att köpa om man önskar ha den i sitt hem. Det kan för många innebära en begränsning i tillgängligheten. För den som verkligen vill ta del av konsten i New York så finns alla de stora museerna som The Metropolitan Museum of Art, Museum of Modern Art, Guggenheim med flera där det alltid tillsammans finns mer än en halv million konstverk tillgängliga.
Hur är det då med konstintresset? Svårt att uttala sig om så här efter tillfälliga besök, men på gallerierna är det fullt hus på vernissager och sedan så kommer besökarna mer droppande in ungefär som på ett galleri i Stockholm. På de stora museerna är det näst intill folkvandring vid stora utställningarna. Det är stora likheter med situationen i Stockholm. Finns det då inga skillnader om man nu måste jämföra mellan New York och Sverige? Jo, kanske några. Väl medveten om de utbildningsinsatser som gjorts i museivärlden i Sverige, men i New York kan man inte undgå att se de stora strömmar av ungdomar som klassvis besöker exempelvis The Met. Jag har talat med några personer, som vuxit upp i New York, de berättar livfullt och med viss stolthet om sina besök på The Met under skoltiden. Det är tydligt att de tidiga konstupplevelserna bildat en erfarenhetsgrund att referera till vid senare galleribesök.
Konst är för de flesta någonting vi upplever inom fyra väggar, men det finns möjligheter till konstupplevelser i stadsrummet också. För det mesta ser vi inte vad som uppenbarligen finns omkring oss. I det kalla New York på en av dess bakgator råkade jag lyfta blicken mot en husvägg mitt emot vår tillfälliga bostad. En tjugo meter hög målad bild av en tolvårig pojke syntes på den plana väggfasaden. Efter att några gånger gått förbi bilden stannade jag upp och började med seende ögon se vad det var, vad ville den säga mig?
Bilden finns på en mellanstadieskola och visar en pojke som kanske är en symbol eller sammanfattning av eleverna på skolan. Han står still, nästan som i givakt, är välkammad och välklädd. Huden är något gulaktig, som om den vill antyda en mångkulturell framtoning. Den framtoningen understryks av de kortbyxor han bär. Det är en provkarta på flaggor från hela världen. Man får lätt en tanke att denna bild lika gärna kunde sitta på FN-byggnaden, men så är det inte, den finns på en bakgata i Chelsea, kanske osedd av de flesta. Vad vill pojken säga, har han ett budskap? Ja, han talar till oss alla. ”Se mig, se på mig, vi alla barn på skolan och i hela världen är framtiden”. Hans blick är direkt riktad mot betraktaren, som om den vill understryka sitt budskap. Han visar tänderna för understryka sitt budskap, men samtidigt finns där ett dolt leende inför en löftesrik och ljusnande framtid. Jag kallar bilden för ”The Chelsea Boy”.
Denna bild blir så en sammanfattning av några intryck från konsten i New York i februari 2011.
