Vad är konst?
Vem är konstnären?
Varför blir han konstnär?
Har han något val? Finns här någon dold agenda bortom den yttre penningfixerade verkligheten, som påverkar det steg han tar in på den ospårade stigen?
I begynnelsen finns säkert det romantiska skimret om konstnären som ”Skaparen”, ”Frivandraren” och hoppet omberömmelse. Att bli omtalad och beundrad, att sälja och få en god inkomst. Att vara speciell, och inte någon vanlig tjänsteman eller arbetare, utan en kreatör med något att säga. En plats på en särskild liten topp dit alla kan rikta blicken.
Så går åren och han börjar mer och mer inse, att det som i början var enkelt, har tagit en helt annan vändning.
Han inser inte när han påbörjade sina glansdagar som konstnär, att han i själva verket satte igång en resa in i sig själv.
Ateljén är hans uppehållsplats.
Penslar, färger, staffli är hans redskap och inte minst mod och uthållighet ty det är en lång resa han har påbörjat, hela vägen från den yttre larmande världen som tar allas uppmärksamhet in till den inre världen där han endast har sällskap med sig själv och sin känslighet.
Jag talar inte om ytligt skapande vid tillfälliga stunder eller som ett tidsfördriv. Jag talar om konsten som kräver hans själ och hela hans hjärta.
Hans kompass är inställt till det Ljus, som han vet finns fördolt bakom allt. Det som väntar bakom personlighetens skuggor och programmeringar
Bakom samhällets yttre regler och manifestationer.
Bakom alla ord och bilder och framför allt bortom den yttre världen med sin kakofoni av röster.
Här vandrar han ensam till mötet med sig själv.
En och en måste han möta bilderna han burit av sin identitet och en efter en faller. Oändliga är de som strömmar fram och det är inte bara från honom själv. Här är fäder och mödrar i generationer tillbaka som bär fram sina identiteter och floden av bilder strömmar allt vidare, så att han till sist förstår att det är det mänskliga han möter.
Det mänskliga, det alla bär i sitt inre, i sin förvirring och vilsenhet, och i sitt sökande efter en glädje – det som bär genom allt. Trots ensamheten i sin ateljé förenas han med alla dem där ute. Hans egen resa blir på ett förunderligt sätt en del av mänsklighetens resa. De där utanför följer med, även om de inte vet, för de är så fyllda av den yttre attraktionen och stressen att de själva inte har möjlighet att vänta in och lyssna.
När jag ser på mina målningar ser jag att Ljuset som jag söker, alltid är där. De som besöker mig i ateljén utbrister;” Vilket Ljus! Vilken glädje! Så mycket hopp i dina bilder. Jag mår så bra när jag ser dem!”
Och konstnären själv förundras och han kan inte intellektuellt förklara hur det händer. Han har ju vandrat i de djupa skuggorna och dalgångarna på sin väg till det han vet finns bortom och detta han söker är ändå hela tiden närvarande. Ljuset filtreras genom hans vilsenhet, rädslor brister och längtan. Det är hela tiden närvarande i hans penseldrag.
Samhällets röst säger ofta: ” Du har det bra. Du kan hålla på med din hobby. Det måste vara härligt, men du tjänar väl inte så mycket pengar och det är ju inte mycket samhällsnytta med vad du gör. Även du måste väl ta lite mer ansvar.”
”Konstnärens djupaste roll är att sända Ljus till människans längtande själ.” skrev en gammal mästare. Det är något jag vill bekräfta i min roll som konstnär, men för att nå dit måste du satsa allt, vara uthållig, föda mod och tålamod och bära en inre visshet att det här är vägen du skall gå.
Har jag något val? Det enda svar jag kan ge är, att det här är min väg och jag vandrar den!
