Jag tycker om människor som klarar av att gå utanför allfarvägen. De som insett att det egentligen inte finns mycket att fastna för om man hela tiden håller sig till motorvägarna. Eller för att ta en annan bild, tror att det enbart finns värdefullt att hämta i de för tillfället belysta TV-sofforna.
Det var nog därför jag blev överraskat glad när jag stötte på Stig Lundströms bok om konstnären Göte Hultqvist. Bägge med ett förflutet i och kring staden Lidköping.
Titeln på boken ”Den känslige symbolisten” lockar till att närma mig innehållet. Jag tänker att titeln måste ha att göra med teorier kring bildskapande. Det som läromästaren på området, Carlo Derkert, sa att man hela tiden i sina val och göranden avslöjar sin personlighet. Och samma teorier kan också fungera på den skrivande personen. Att Hultqvists bilder och Lundströms text också säger något om personerna bakom.
Till att börja med berättar bokens många bilder på sitt symboliska språk om just känsligheten hos konstnären där bakom. Hans sökande genom livet efter det ultimata finstämda uttrycket tycker jag mig finna ett bra exempel på i den till synes enkla blyertsteckningen på omslagets sista insida, ”Utsikt från Villa Giacomina”. Ett träd, kanske en pil, ett defust landskap därtill. Helt och hållet samma sorgsna stämning som van Goghs ”Kyrkogården i Nuenen” trots att Hultqvist inte har någon kyrka i bakgrunden. Men hans träd ger ändå lika mycket själslig näring.
En annan bild som jag fastnar för, också den en blyertsteckning, är ”Inga-Karin syr”. Hustrun är hans ständiga modell, och bilden vid den första anblicken ser ut att vara skapad i en enda raffinerad uttrycksfull linje. Betraktande ser jag hur följsamt enkelt den syende kvinnan är skildrad. Picasso kunde inte ha gjort det bättre.
Hultqvists barndomstrakter i djupaste Småland, trakten runt Eksjö, verkar vara honom själsligt nära. Det syns också i hans oljor. Skogen skrämmer honom inte. Den verkar i stället utgöra en trygghet även om den ibland också kan vara dramatiskt skildrad som i den färgstarka ”Vinterbild”.
I ”Grön målning med gul fläck” ser jag hur den täta skogen breder ut sig och blir till ett myller av gröna och blå nyanser med en enda liten gulskimrande glänta. Men det är jag som tolkar, en annan skulle säkert se något helt annat. Så är det med konst skapad av symbolister. Konstens symboler är porösa så till vida att det är betraktaren som tillåts lägga till eller dra ifrån utifrån sin läggning.
Det tror jag Hultqvist bär med sig som en skapandets förutsättning, möjligheten för betraktaren att vara medskapande.
Stig Lundström, som skrivande vän genom åren, ser sin uppgift att berätta enkelt och tydligt om Hultqvists konstnärliga utveckling, om Otto Skölds målarskola, om Torsten Renqvist och Valandsåren, om flytten till Lidköping där hans Inga-Karin arbetade som särskollärare och om målarskolan Pomona som han ledde i många år. Mellan raderna kan man också läsa det som många konstnärer tvingas till – man skär inte guld med täljkniv. Inga-Karins solidaritet och kärlek var en förutsättning.
Lundström har varit mån om ett rakt berättande för att visa på Hultqvists 60-åriga konstnärskap, en verklig vänprestation, att konstnärlig kvalité finns att upptäcka på sidan om allfarvägen. Låta konsten lysa, vilket den får göra med de många bildexemplen.
